Ett år har passerat. Ett år. Svårt att ta in. Känns både
länge sedan, men också som det vore igår. Har hänt både så mycket och så lite. Minns
tydligt sista kvällen. Jag och Jonas var uppe hela natten och satt vid
Carolinas sida. Ville och kunde inte sova.
De sista 12 timmarna var det bara kroppen som levde, så kändes det i
alla fall. Vill tro att det var så. Vill inte att hon var medveten om alla okontrollerade kräkningar som avlöste varandra under natten.
Mycket bukvätska. Grön illaluktande cancervätska. Överallt. Både genom mun och näsa. Helt okontrollerat. Och i sjuka mängder.
Sköterskorna bad oss sitta ute i korridoren och vänta, medan
de bytte lakan, täcken och skjorta. Även om vi alltid ville hjälpa till så gott
vi kunde, var det rätt beslut i detta läge. Det räckte med att vi fick se när
vätskan ville ut. Minns att mitt i denna surrealistiska värld, sittandes i
korridoren, började jag småskratta. Måste vara någon form av försvarsmekanism,
för att kunna hantera hela situationen. Har ingen bättre förklaring. Märkligt
var det i alla fall. Anspänningen var maxad och sen att ha sovit på tok för dåligt
i flera dagar i sträck, gjorde nog sitt….
Satt och pratade med henne, vid hennes sida. Höll hennes hand. Låg
jämte hennes kropp. Grät. Skakade. Ville vara nära. Hon svettandes kopiösa
mängder. Nästa stund var hon helt torr i pannan. 30 minuter senare är hela
skjortan genomblöt av svett igen. Kroppens mekanismer börjar balla ur.
Andningen blir svagare och kommer mer stötvis. Vid detta laget är Carolina på
ett bättre ställe. Hon rider i skogen på ”sin” Happy! Hoppar över stock och
sten och ger ifrån sig ett glädjetjut av ren njutning. Så ser jag det framför
mig. Så vill jag det ska vara!
2 december, måndag morgon, kl 08.46 är det slut. Overkligt...
Att inte leva i det förflutna är ibland lättare sagt än
gjort. Men jag gör mitt bästa. Vill se framåt i livet. Finns ändå så mycket
positivt där längre fram som väntar på mig och barnen. Så måste det vara. Så
kommer det bli.
Minnena och sorgen kommer alltid att finnas där. Det måste
jag leva med. Det måste jag acceptera. Något annat känns främmande. Carolina
finns inom mig nu. Hon finns med mig, på min och barnens resa. Att välja
framtiden är att vilja leva. Vet att du ville det! Blir min hyllning till dig! Tänker
inte svika dig Carolina!
Du har inte ont längre. Det ger
mig viss tröst åtminstone.
Sov gott min fina!
Du finns i våra hjärtan!
Du gjorde skillnad!
