torsdag kväll

Den här sjukdomen är så lömsk. Som om det liksom inte räcker med att ha cancer utan det ska till en massa biverkningar och besvär för kroppen som är minst sagt besvärande. Hade det bara varit att åka var tredje vecka till Lund och få lite dropp med cytostatika och må lite illa känns det inte så jobbigt. Det är allt det andra som tar knäcken på en. Det är två steg fram och ett och ett halvt steg tillbaka känns det som. Men jag antar att det är så den här sjukdomen uttrycker sig och att det är olika för alla. 

Orolig för morgondagen. Inte för datortomografin, det dröjer ju innan jag får resultat från den. Orolig för vad de ska göra mer och hur de ska kunna hjälpa mig utan för mycket obehag och smärta. Rädd för att de inte förstår vad jag menar eller hittar vad som är på tok. Jag vill så gärna bli så bra att jag får komma hem imorgon igen. Vill inte vara ifrån mina barn mer än nödvändigt. Apropå det kunde inte hålla tårarna borta ikväll när jag sjöng godnattvisor för Ebba. Hon tyckte det var konstigt att man kunde vara ledsen för att man älskade någon så mycket. Jag fick förklara att det där kommer hon att förstå när hon själv blir stor och får egna barn. Hon tyckte nog jag var lite tokig och tyckte jag skulle gå och hämta lite papper och torka. Fina fina tjejen.