Idag 22 juni har varit Carolinas födelsedag. Känns såklart
väldigt speciellt. 36 år borde inte vara någon ålder för en vältränad,
kostintresserad, underbar mamma och fru. Verkligheten ville annat. Mycket
tankar och känslor som bubblar där inne. Visst vill man minnas alla ljusa fina
stunder som vi upplevet tillsammans. Men samtidigt kommer också den bottenlösa
förlamande sorgen, som vill blanda sig in i sammanhanget.
Barnen har plockat sommarblommor idag som vi satt vid
Carolians grav. De är verkligen fina, barnen alltså. Även blommorna hade
Carolina varit glad för. Saga klappar alltid på fotot som sitter på gravstenen.
Hon minns verkligen sin mamma. Ofta säger hon till mig: ”titta mamma, pappa”!
Då får hon kika på fotona från minnesstunden som jag sparat över till
mobiltelefonen.
Det är länge sedan jag skrev nu. Mycket har hänt sen sist,
men de flesta har nog bra koll på våra liv ändå. Tiden finns inte längre i
samma utsträckning som när jag inte jobbade, samtidigt som orken, samt prioriteing
inte heller legat på topp. Må så vara.
Till en början vill jag bara säga att: vem som helst får så
klart sätta blommor vid graven.
Gravplatsen är inte bara till för familjen, utan även till alla er fina
vänner som vill minnas Carolina och göra hennes viloplats till en positiv samlingspunkt.
Vet att många redan varit förbi graven, vilket känns skönt för mig. Att känna
att man delar sorgen, är på nåt vis lite enklare än att bära den själv.
En kort resumé på vad som hänt sedan sist jag skrev: Jag är
tillbaka på jobbet. Numera jobbar jag 4 timmar om dagen, medan det i maj blev
mjukstart med 2 timmar. 4 timmar kan tyckas lugnt, men snarare innebär det
fullt upp i det dagliga livspusselt. En dag utan inplanerade träffar eller
aktiviter ser ungefär ut så här: lämna barnen, hem ut med Molle, bil in till
jobbet, jobba, hem, ut med Molle, hämta barnen, packa upp, vara med barnen,
laga mat, disken, lägga barnen, sedan runt kl 21:30 fritid så som tex
dammsugning, tvättning, telefonsamtal mm.
Som tur är har jag fortfarande mycket hjälp, både när det gäller barnen, huset och
Molle. Vecka 27 är min sista sjukskrivningsvecka, sedan är jag att betrakta som
frisk…………….Man kan tycka mycket om det, men jag har valt att se det som ett
steg i rätt riktining. Jag slipper i alla fall ha kontakt med försäkringskassan
mer. Efter 6 veckor semester kommer jag troligtvsi fortsätta jobba 50%, fast nu
som föräldrarledig istället för sjukskriven den andra halvan av arbetstiden.
Både jag och Måns har gått på terapi inne på lasarettet.
Måns har vid 5 tillfällen fått träffat andra barn i samma situation där de
kunnat pyssla och prata om sina upplevelser, samtidigt som de får känna att det
faktiskt finns andra barn i samma situation. Jag har varit med i en
samtalsgrupp med 2 andra vuxna , där de också mist sin respekive samt har
gemensamma barn. Jag tycker det varit väldigt skönt att kunna dela med mig av
mina upplevelser/erfarenheter. Mycket känns igen, samtidigt som mycket också
skiljer sig åt. Men som jag skrev tidigare, det känns skönt att veta att man
inte är ensam om detta, även om det ofta känns så. En viktig del i Ebbas terapi
är nog att hon får vara ute hos hästarna så ofta. Det började egentligen 2012
med att Carolina frågade en vän och kollega om hon inte fick använda hennes 2
hästar ibland. I gengäld kunde ju Carolina passa på att utfodra och se till att
mocka mm. Det hela var en sk win-win situation där både Carolina ock kollegan blev
nöjda. Ibland följde Ebba med Carolina för att rida. Numera kommer kollegan
ofta ut och hämtar Ebba för att vara med henne under en hel dag, ute på sin
hästgård. Ebba älskar det, och har blivit en riktig hästtjej. Det är ett
väldigt privilegium, både för mig och Ebba, att få ha tillgång till ett sånt
fint ställe och kollegans tid som hon lägger på Ebba. Imponerade!
Jag och barnen har fortfarande kontakt med vår
rådgivningssköterska. Hon är verkligen helt fantastisk och ett stort stöd i vår
sorgeprocess. Ca var tredje vecka kommer hon hem till oss, då vi samtalar kring
ett för dagen uppsatt tema.
Helgerna de sista 2 månaderna har spenderats med mycket resande
till släkt och vänner. Många roliga saker har vi fått göra, såsom:
cykelutflykt, sporthallsaktiviteter, segling och klättring för att bara nämna
några. Egentligen har bara en sak fattats, för att göra det till en supervår,
Carolina. Ganska viktig ”sak” om man ska
utrycka det milt. Här kommer en bild på Måns och Ebba som klättrar uppför en
nästan lodrät 20 m, hög klippa utanför Gamleby. Jag blev väldigt imponerad av
barnen som klarade många svåra leder.
Barnen har varit hos kontaktfamiljen 2 helger redan.
Familjen känner jag väl sedan tidigare, vilket var ett krav från min sida.
Barnen har tyckt det varit jättekul och trivs som bara den. Sist blev Ebba lite
beskviken över att de bara skulle sova över 2 nätter. 5 tyckte hon var lagom! J Sen att min bil ser ut
som ny, både utvändigt och invändigt varje gång den varit hos familjen är ju
superlyxigt!
Det finns stunder numera där jag inte tänker på Carolina. De
är få, korta och lätträknade. Men jag väljer att se det som positivt och som en
del i sorgebearbetningen. Det handlar inte om att jag glömmer henne, utan
snarare att ge plats för nånting annat också.
Till sist vill jag tipsa om ett mycket rolig satirserie på
svt.se/humor. Den heter ”Folkets fräsmsta företrädare”. Varje avsnitt är ca 4
minuter långt och sänds bara på webben. Carolina
hade absolut gillat den. Mycket nöje: http://www.svt.se/folkets-framsta-foretradare/se-program/
Oj nu är klockan visst över 01, läggdags…….
/Jesper
