Sjukstuga

Så, nu hoppas jag att sjukstugan här i hemmet är över. Vill ju egentligen inte klaga men känner ändå ett visst behov av att få dela med mig av tillvaron här hos Tannerfalks i Rottne……Alla i familjen fick till slut magsjukan. Ingen samtidigt som någon annan. Skönt på ett sätt, men samtidigt blir hela förloppet mer utdraget. När man trodde att det var över fick Måns det i torsdags en andra gång.  När man sedan i söndags natt skulle gå och lägga sig ropar Måns från sängen:  -Jag har spytt. –Jag har spytt. Måns fick alltså härligheten även en tredje gång. Ja vad gör man? Smått handlingsförlamad hjälper jag honom till badkaret för att duscha av sig. På väg in mot duschen spyr han ner hela badrummet. Stackarn fick stå i duschen mellan kl 00 till 01 medan jag körde hela saneringsproceduren. Tre tvättmaskiner bidde det, samt en hel del grumme tvättsåpa. När sedan jag skulle ta en dusch var såklart varmvattnet slut…… Nu hoppas jag att vi slipper eländet. Det är sånna här stunder man vill vara två, en som tar hand om barnet och en som tar hand om saneringen.

Allt blir svårare när man barnen har magsjukan. Alla syskon måste stanna hemma, hundpromenaderna blir knepigare att lösa, ingen vill såklart komma på besök, eller ta emot besök. I de situationerna är det skönt med hjälp av familjen, grannar och vänner. TACK!

Annars var söndagen en riktigt höjdare. Jag, Måns och Ebba var tillsammans med min mor och såg på bion Frost i Växjö. Barnen har aldrig tidigare varit på en riktigt biograf (Moheda Bio räknas inte i sammanhanget) så då var det häftigt värre att få se en film i 3D! Filmen var helt ok, framför allt riktigt rolig emellanåt. Det var nog skönt för oss alla att få skratta av oss lite. Nassim Al Fakir som gör snögubben Olofs röst är ett verkligen fenomenal! Sen är det alltid skönt med lyckliga slut också!

Så här i OS-tider kan jag inte sluta fascineras av likheten mellan min Carolina och Charlotte Kalla. Både till utseendet men också  till sättet. De är båda väldigt vackra och båda två har ett helt underbart härligt leende. Både Carolina och Charlotte är otroliga kämpar som aldrig ger sig. Jämför själv på bilderna nedanför!

          

Jag nämnde i förra blogginlägget att jag skulle ta upp lite förhållningssätt till hur man kan se på det här med döden. Efter tips från svåger Jonas har jag tagit del av en mycket bra föreläsning på nätet. Filmen är 15 minuter lång och jag rekomenderar alla att se den. Länken kommer här: http://www.ted.com/talks/stephen_cave_the_4_stories_we_tell_ourselves_about_death.html

I stora drag handlar det om att se livet som en bok. Vad som händer utanför bokens sidor spelar ingen roll. Lika lite som att man inte finns innan man föds, finns man inte när man är död. En kort bok kan var minst lika bra som en lång. Det gäller att fylla sidorna med en så levande story som möjligt. Boken finns alltid kvar, det går alltid att ta fram och läsa den. Och för huvudpersonen i boken är handlingen lika levande varje gång.

På nåt sätt stärker det mig att tänka så här om livet. Alla kommer vi få våra egna böcker såmånigom.  Och Carolinas bok blev sannerligen ingen långtråkig meningslös diktsamling. I hennes bok händer det grejer, till 110%, både positiva och negativa.

Egentligen vill jag ju gärna tro att Carolina är med mig jämnt, stöttar mig i mina beslut och ser och känner med mig. Vem vet, kanske är det så. Men oavsett, finns Carolina alltid i barnen. Barnen är våra, vi finns i dem. Jag ser Carolina i dem.

Nu ropar Saga på mig från sängen, ett tecken på att det är dags att sluta skriva kanske.

Hörs och ses!

/Jesper

Urnsättning

Nu är det snart en vecka sedan urnsättningen ägde rum.  Det var en vacker stund som jag delade med hela min och Carolinas närmsta familj. Akten började med att vi samlades inne i bakre delen av Söraby kyrka. Där på en pedistal stod Carolinas urna. Lika vit och vacker som hennes kista. Precis som kistan, var även urnan dekorerad med blomman Linnéa. Är ganska säker på att Carolina hade stått bakom mig i valet av både kista och urna. För det mesta hade vi faktiskt samma smak när det gäller ”prylar”. Ofta använde vi ordet ”Jesper&Carolina” som beskrivande ord för att förklara när saker verkade passa oss. Inte för pråligt och inte för tråkigt. När vi satt och kollade på hus i smålandsposten på lördagarna kunde det tex ofta låta så här från nån av oss: Titta! Här är ju ett ”Jesper&Carolina”-hus! Då visste man precis vad den andre menade……

I alla fall…..Prästen Anders läste ett fint stycke  och alla närvarande fick tända varsitt ljus. Jag fick bära Carolina i min famn, när vi sedan sakta gick ut ur kyrkan och upp till gravplatsen. Just den stunden när jag höll urnan tätt mot kroppen (eller rättare sagt mot vinterjackan) kändes riktigt fin. Kändes nästan som jag fick krama henne en sista gång. Tillsammans med barnen firade jag ner urnan i det lilla hålet som var urgrävt i marken. Alla hade varsin blomma som vi kunde lägga vid graven när vi sedan tog vårt sista farväl av henne. Barnen skötte sig galant genom hela ceremonin, trots det iskalla vädret. Här kommer en bild på hur urnan såg ut.

Nu över till nåt annat…..Jag kommer inte skicka ut tackbrev till alla som närvarande på minnesstunden. Jag hoppas och tror att ni känner min tacksamhet ändå, över att jag fick dela denna stund med er alla. Vill också passa på att tacka för alla insamlade gåvor till Rädda Barnen! Pengarna kommer göra skillnad för många barn som har det svårt!

Annars är det fortfarande mycket ”pappersarbete” som dagarna kretsar runt. Även om mycket börjar falla på plats. Gravsten är i princip spikad, boupptäckningen kan snart skrivas under och de flesta försäkrings- och pensionspapper  är undertecknade och inskickade. Trodde inte det var sååå mycket som måste fixas om jag ska vara ärlig. Ändå var vi ju gifta!

Idag var min 35års-dag. Eller snarare igår, klockan är över midnatt nu…. Har upplevt roligare födelsedagar om man säger så, även om jag inte är ett fan av att få just presenter. Prinsesstårta bidde det i alla fall, och lite innebandyträning på det. Men jag blev faktiskt ”väckt” i morse av barnen och Birgitta som sjöng för mig. Måns och Ebba hade gjort massor med fina pärlplattor som de gav mig. Inslagna och allt. Perfekta presenter!

Annars har Ebba fått magsjuka nu ikväll och redan kräkts ner två omgångar sängkläder. Nu har alla barnen fått sin del av kakan. Hoppas mer än vanligt att jag ska slippa få det. Känns som det räcker med att barnen är drabbade…..Birgitta har stannat kvar efter urnsättningen.  Hennes hjälp är verkligen oumbärlig.

Sagas inskolning på förskolan är nu klar och har gått mycket bra. Hon tycker verkligen det är roligt att komma till ”dagis”. Veckan som gått har förstörts av magsjukan , men tror hon kommer snabbt in i det igen. Jag kommer vara sjukskriven på 100% hela februari ut till att börja med. Sedan får vi se om jag känner att jag har kraft och ork att ”belasta” huvet med jobb. Ofta innebär mitt jobb, krav på effektivt arbete med tidssnäva deadlines. Många olika projekt som ska hållas koll på. Är inte alls säkert att jag är redo ännu. Jag sover något bättre på nätterna nu i alla fall. Även om det såklart finns riktigt dåliga nätter fortfarande.

Allt för denna gång. Tack för uppmärksamheten! Nästa gång kommer det lite tips på hur man kan se på döden. Lagom lättsam avslutning va!

/Jesper