Tankar

Drömmer om Carolina varje natt numera. Somnar allt som oftast snabbt, fast sent på kvällen. Alltid med en ljudbok i mina öron. I drömmen är hon alltid levande, men ofta sjuk.  I drömmen är jag tacksam över att hon lever, vi pratar och resonerar om just detta och om andra saker som händer i våra liv. Hon är precis som hon alltid har varit, samma fina underbara Carolina. Nätterna blir mitt sätt att få kontakt med henne, i drömmen finns ingen död närvarande. Vissa nätter är inte lika lugna, då finns paniken där och tankarna bara snurrar. Men som sagt, jag är tacksam över våra fina möten när mitt undermedvetna och drömmarna får bestämma.

Just nu läser jag (jo jag anser att jag läser när jag lyssnar J) Simon Scarrows böcker om de två romerska soldatarena Macro och Cato.  Helt ok böcker, men inga favoriter. Jag är inne på den 8:e av totalt 9 böcker som finns på svenska, så snart blir det nya bokteman. Det är ganska skönt med böcker som är fjärran från mitt eget liv, där jag kan ”fly” och känna att jag är glad att jag i alla fall lever på 2000-talet och i Sverige. Historika böcker är mitt gebit.  Romarriket och medletiden är jag särskilt intresserad av. Ofta krig och elände, men det häftigaste är att få en inblick hur det var att leva då. Men framför allt att få lära känna och följa huvudpersonerna i böckerna.

Jag har märkt att det är ganska skönt att få några timmar åt mig själv (och hunden Molle) nu när barnen är på skola/förskola. Dels hinner jag med lite praktiska saker, dels kan jag ägna mig åt att bara sitta och dricka lite kaffe och läsa tidningen. Har även hunnit med och tränat och vilat emellanåt. Ofta har jag ett fysiskt möte inplanerat per dag fortfarande. Det kan röra sig om kurator, psykoterapeut, Nordea, Folksam, barnens lärare, mitt jobb, kontaktfamilj, bergvärmesnubbe mm.  

Tid att sörja och bearbeta allt som hänt är lättare att ta sig an nu när alla barn är friska och har barnomsorg. Det är mer ”djupa dalar”, men också ”högre berg” än tidigare. Mycket upp och ner som sagt. Min förhoppning är att jag får vara 100% sjukskriven april ut, så att jag kan börja jobba 2 h/dag i maj. Det  hade verkligen varit skönt, men verkligheten är ju att det finns läkare och en försäkringskassa också, som vill att jag ska tillbaka till arbete så fort som möjligt………

Det är mycket tankar som snurrar där uppe. Det gäller att jag kan se tankarna som just tankar, och inte analysera och har dåligt samvete över att de kommer. En tanke som ofta kommer och som hänger ihop med att se sig själv som ett offer, är att alla borde få uppleva hur det är att mista sin respektive. Då blir det åtminstånde rättvist….. Självklart vill jag inte detta på riktigt, men tanken finns där trots allt. En annan konstig tanke som kommit på sistånde är att jag ser mig själv leva med helt okända kvinnor som jag ser på stan eller som tex står i liftkön till skidbacken. Hur hade det livet sett ut och skulle jag vilja ha det så. Svaret är alltid NEJ! Jag vill inte ha någon annan, bara min egen fru! Detta är som sagt bara flyktiga tankar, finns ingen relevans i dem som tur är.

På tal om liftkö, så har vi som ni kanske förstår varit i fjällen. I oktober fick vi reda på via en cancerstiftelse där vi ansökt om plats, att hela familjen får vara i ”Stefans stuga” i Lindvallen vecka 12. Carolina var överlycklig över detta och såg med glädje fram emot denna vecka. Nu blev det ju inte riktikt som det var tänkt, men vi fick göra det bästa av situationen. Stugan var riktigt lyxig och stor (150 m2) och hade plats för ca 10 personer, så det var bara att höra med släkten vilka som var sugna på att haka på. Vi blev totalt just 10 personer och hela veckan får betecknas som mycket lyckad. 

Skönt med miljöombyte och att få lite mer tid för sig själv. Barnen hade med 2 kusiner och lärde sig att åka skidor ännu bättre.  Att det ingick liftkort, skiduthyrning och gratis inträde till badhuset var ju heller inget som gjorde det värre direkt.

Kontaktfamilj verkar det bli. Än kvarstår kommunens utredningensresultat, men beskedet jag fått hitills är att det borde inte finnas några hinder. På fredag kommer två socialsekreterare på hembesök för att se hur barnen har det här hemma. Familjen som barnen i så fall kommer att vara hos ca 1 gång/månad är en familj inom släkten, där jag är helt säker på att barnen kommer få det bra. Det är ett måste, annars hade kontaktfamilj inte varit ett alternativ för mig. Meningen är att jag under en sådan helg ska få tid för mig själv, ladda batterierna och kanske träna lite.

Det var allt för denna gång. Tack för att ni läser och följer oss på vår resa. En resa ingen av oss vill göra, men som vi måste ta oss igenom. Vi sitter där i båten och försöker hitta en riktning att följa. Då är det skönt att ha varandra i alla fall!

/Jesper

3 månader

Idag är det 3 månader sedan Carolina somnade in för gott i min famn. Egentligen har inte mycket förändras. Det är bara små små steg i "rätt" riktning som tagits sen dess. Situationen känns nästan lika overkligt som då. Att ta in den fulla betydelsen går ännu inte. Även om jag såklart logiskt sätt är fullt medveten om vad som har skett och att jag och barnen aldrig mer kommer återse Carolina, så känns hela situationen som ett stort missförstånd. Carolinas necessär står ju fortfarande ouppackad i badrummet. När kommer hon tillbaka och avslöjar "bluffen"? Sånna tankar florerar ständigt i mitt huvud........

Det går upp och ner med sorgen. Idag har varit en dag full av känslostormar. Det är både skönt och jobbigt. Men det är väl så det funkar antar jag? Sorgen får pysa ut då och då, som på ett cykeldäck. Släpper man ut all luft på en gång, går det ju knappt ens att leda cykel framåt...... I själen är jag inte lika stark som jag kanske uppfattas. Men som jag har skrivit tidigare. Jag har ju inget val, jag får fortsätta att leva. Ytterligare en dag till utan Carolina vid min sida, ska klaras av att leva.

Det är svårt att hitta något ljus i framtiden. Därför försöker jag ta en dag i taget. Annars får jag svindel och det gynnar ingen. Det är lätt att tänka att man borde fokusera på det man har (barnen), och inte på det man inte har (Carolina). Men det är lättare sagt än gjort. Jag tänker på Carolina hela, hela tiden. Konstigt nog drömmer jag inte jätteofta om henne. Det kanske är hjärnans sätt att pausa?.........

Denna veckan har varit den första veckan som löpt på någorlunda på rutin. Inget barn har varit sjukt och Saga har för första gången varit en hel vecka på förskolan. För närvarande är jag sjukskriven på 100% mars ut. Sedan är det tänkt att jag ska börja "testjobba" 2 timmar om dagen. Är dock osäker på om jag mentalt är redo? Känner egentligen att det jag behöver är lugn och ro. Har 1,5 år av hemskheter och inre stress att ta itu med. Att kunna få vara hemma och ta hand om mig själv, medan barnen är på förskola/skola känner jag en längtan till. Dit är jag långt ifrån ännu.

Även om "pappersarbetet" kraftigt avstannat kvarstår fortfarande många lösa trådar att nysta upp. Tex håller elpannan på att lägga av. Elpatronerna börjar rosta sönder, så jag måste fokusera på ny panna/varmvattenberedare. Jag har dock bestämt mig för att när jag ändå byter panna, byta till en bergvärmepump istället. Känns helrätt i min situation. Imorn kommer femte och sista bolaget på besök för att visa att just deras bergvärmepump är den bästa på marknaden.......

Efterlysning: Är det någon som äger en Hilti borrmaskin och som kan tänka sig låna ut den till mig? På grinden till baksidan hade jag tänkt borra fast grindstoppet i marksten. Har inte hittat någon ännu.

Avslutningsvis känner jag att jag måste avrunda med något positivt och roligt. En väldigt stor positiva sak är att barnen allt som oftast sköter sig exemplariskt och är ett föredöme! Både Måns och Ebba tar ansvar med Saga och tillåter att hon leker och klänger tillsammans med dem. Sist men inte minst, kommer här en länk med mitt absoluta favoritklipp på youtube. Många av er har säkert sett det förut, men det kan ses om och om igen. Mycket nöje: https://www.youtube.com/watch?v=Sen321ZRFd0

Tack alla för att ni hjälper och stöttar min familj!

/Jesper