Sjukstuga

Så, nu hoppas jag att sjukstugan här i hemmet är över. Vill ju egentligen inte klaga men känner ändå ett visst behov av att få dela med mig av tillvaron här hos Tannerfalks i Rottne……Alla i familjen fick till slut magsjukan. Ingen samtidigt som någon annan. Skönt på ett sätt, men samtidigt blir hela förloppet mer utdraget. När man trodde att det var över fick Måns det i torsdags en andra gång.  När man sedan i söndags natt skulle gå och lägga sig ropar Måns från sängen:  -Jag har spytt. –Jag har spytt. Måns fick alltså härligheten även en tredje gång. Ja vad gör man? Smått handlingsförlamad hjälper jag honom till badkaret för att duscha av sig. På väg in mot duschen spyr han ner hela badrummet. Stackarn fick stå i duschen mellan kl 00 till 01 medan jag körde hela saneringsproceduren. Tre tvättmaskiner bidde det, samt en hel del grumme tvättsåpa. När sedan jag skulle ta en dusch var såklart varmvattnet slut…… Nu hoppas jag att vi slipper eländet. Det är sånna här stunder man vill vara två, en som tar hand om barnet och en som tar hand om saneringen.

Allt blir svårare när man barnen har magsjukan. Alla syskon måste stanna hemma, hundpromenaderna blir knepigare att lösa, ingen vill såklart komma på besök, eller ta emot besök. I de situationerna är det skönt med hjälp av familjen, grannar och vänner. TACK!

Annars var söndagen en riktigt höjdare. Jag, Måns och Ebba var tillsammans med min mor och såg på bion Frost i Växjö. Barnen har aldrig tidigare varit på en riktigt biograf (Moheda Bio räknas inte i sammanhanget) så då var det häftigt värre att få se en film i 3D! Filmen var helt ok, framför allt riktigt rolig emellanåt. Det var nog skönt för oss alla att få skratta av oss lite. Nassim Al Fakir som gör snögubben Olofs röst är ett verkligen fenomenal! Sen är det alltid skönt med lyckliga slut också!

Så här i OS-tider kan jag inte sluta fascineras av likheten mellan min Carolina och Charlotte Kalla. Både till utseendet men också  till sättet. De är båda väldigt vackra och båda två har ett helt underbart härligt leende. Både Carolina och Charlotte är otroliga kämpar som aldrig ger sig. Jämför själv på bilderna nedanför!

          

Jag nämnde i förra blogginlägget att jag skulle ta upp lite förhållningssätt till hur man kan se på det här med döden. Efter tips från svåger Jonas har jag tagit del av en mycket bra föreläsning på nätet. Filmen är 15 minuter lång och jag rekomenderar alla att se den. Länken kommer här: http://www.ted.com/talks/stephen_cave_the_4_stories_we_tell_ourselves_about_death.html

I stora drag handlar det om att se livet som en bok. Vad som händer utanför bokens sidor spelar ingen roll. Lika lite som att man inte finns innan man föds, finns man inte när man är död. En kort bok kan var minst lika bra som en lång. Det gäller att fylla sidorna med en så levande story som möjligt. Boken finns alltid kvar, det går alltid att ta fram och läsa den. Och för huvudpersonen i boken är handlingen lika levande varje gång.

På nåt sätt stärker det mig att tänka så här om livet. Alla kommer vi få våra egna böcker såmånigom.  Och Carolinas bok blev sannerligen ingen långtråkig meningslös diktsamling. I hennes bok händer det grejer, till 110%, både positiva och negativa.

Egentligen vill jag ju gärna tro att Carolina är med mig jämnt, stöttar mig i mina beslut och ser och känner med mig. Vem vet, kanske är det så. Men oavsett, finns Carolina alltid i barnen. Barnen är våra, vi finns i dem. Jag ser Carolina i dem.

Nu ropar Saga på mig från sängen, ett tecken på att det är dags att sluta skriva kanske.

Hörs och ses!

/Jesper