frisksport från förr

Hittade en bibba med frisksporttidningar från 1944 på en loppis.

måndag, bussar

Idag har jag gjort en massa saker som vanliga människor gör. Åkt buss, varit på försäkringskassan och varit på barngympauppvisning. Alltid lite jobbigt att visa sig i nya sammanhang för nya/gamla människor. Det känns som om alla tittar, alla ser sjukdomen, undrar. Men åter igen, inte behöver jag skämmas. Jag kan ju inte hjälpa att det blivit som det blivit. Men det är härligt att vara ute bland folk igen och att träffa trevligt folkr som finns kvar där trots att jag och vår familj lever lite i en bubbla. Det är både en skön och en märklig känsla att så många har koll på mig, vad som händer och hur jag mår i och med denna blogg. Det positiva är ju att det faktiskt inte känns som att man har varit borta så länge (förutom att jag inte har koll på er och vad som händer i era liv) utan att man kan fortsätta och prata om nuet istället för att älta det trista. Det behövs ju också ibland, absolut, men vid väl valda tillfällen kanske och inte hela tiden.

Det är ju lite det den här bloggen är till för. Både att informera er läsare om läget och att skriva om det som rör mitt liv. Men det är lika mycket ett sett för mig att skriva av mig, kanske vända något jobbigt till att se det lite positivt för att kunna gå vidare. Det ger ju inte mig något att bara skriva "Fy faan vilken jävla dag det varit idag". Skulle ofta kunna göra det, men det ger mig inget utan jag behöver något mer konstruktivt för att jag ska kunna dra nytta av den jobbiga dan. Kanske låter präktigt, jag vet inte, men jag tror jag funkar lite så.

Slut på svamlet och nu lite konkret fakta: Det är värdelöst att åka buss mellan Rottne och Växjö. Det är inte ofta jag åker buss men när jag väl gör det så är bussen alltid sen. Först 10 min sen från Rottne in till stan. Men jag hade gått om tid så det var ingen fara. När jag skulle hem skulle bussen gå från busstationen 16.07 och åka kanske 800 m till min hållplats. 16.25 dök den upp. Hade jag haft bilen hade jag nästan varit hemma i Rottne då. Märkligt att det ska behöva vara så. Inte konstigt att många barnfamiljer väljer att ta bilen till jobbet i stan. Man har liksom inte tid att stå på en busshållplats när barn ska hämtas på dagis eller efter en lång arbetsdag och man vill hem till familjen. Vi har ju tänkt en del på det där Jesper och jag med tanke på att han jobbar i stan och det vore smidigt om det funkade med buss. Men tyvärr är omständigheterna runt själva bussåkandet alldeles för krångligt. Ofta är dessutom bussarna fulla och för varma vintertid så det är inte direkt någon avkoppling heller tycker Jesper. Synd, vi hade annars gärna valt detta alternativ.

lördag gott och blandat

Jaha, kan tyvärr meddela att mina farhågor om gårdagens sjukhusbesök besannades. De hade inte koll trots att jag varit noga med kontakterna dagen innan. Det blev lite småfel lite här och där och det är inte riktigt vad jag i min situation är så bra på att hantera. Framför allt inte när min äkta hälft inte kan vara med och styra upp vid min sida. Det slutade i alla fall med att jag kom hem och med läget under kontroll. Lite trasslig väg under dagen bara. Så himla onödigt och trist. Tog mycket på mina krafter.

Fick dock lite extra krafter i och med det blodet jag fick så idag har jag varit aktiv och mycket nöjd med det. Började med att rengöra och smörja två träns och därefter ta hela familjen (förutom Måns som hellre ville leka med kompis) till N. Åreda till hästarna. Ebba fick sig en ridtur på rara Ludde. Detta gjorde hon med mycket stor entusiasm. Ska bli spännande och se om intresset håller i sig, både vad gäller skötseln runt omkring och själva ridningen. Efterföljande våffelfika hos ägarna Anders och Anneli satt inte heller fel.

Ikväll upptäckte jag dock att nefrostomin (slangen från njuren som kommer ut från ryggen) har börjat läcka lite. Men som tur är behöver jag inte åka in ikväll utan det räcker med att åka in för kontroll imorgon förmiddag. Lite synd eftersom vi hade andra planer imorn men det är bara att gilla läget. Det måste ju kollas upp helt enkelt.

Nu avslutar vi denna härliga dag med en stund i soffan tillsammans.

torsdag kväll

Den här sjukdomen är så lömsk. Som om det liksom inte räcker med att ha cancer utan det ska till en massa biverkningar och besvär för kroppen som är minst sagt besvärande. Hade det bara varit att åka var tredje vecka till Lund och få lite dropp med cytostatika och må lite illa känns det inte så jobbigt. Det är allt det andra som tar knäcken på en. Det är två steg fram och ett och ett halvt steg tillbaka känns det som. Men jag antar att det är så den här sjukdomen uttrycker sig och att det är olika för alla. 

Orolig för morgondagen. Inte för datortomografin, det dröjer ju innan jag får resultat från den. Orolig för vad de ska göra mer och hur de ska kunna hjälpa mig utan för mycket obehag och smärta. Rädd för att de inte förstår vad jag menar eller hittar vad som är på tok. Jag vill så gärna bli så bra att jag får komma hem imorgon igen. Vill inte vara ifrån mina barn mer än nödvändigt. Apropå det kunde inte hålla tårarna borta ikväll när jag sjöng godnattvisor för Ebba. Hon tyckte det var konstigt att man kunde vara ledsen för att man älskade någon så mycket. Jag fick förklara att det där kommer hon att förstå när hon själv blir stor och får egna barn. Hon tyckte nog jag var lite tokig och tyckte jag skulle gå och hämta lite papper och torka. Fina fina tjejen.

Uppfinningar

 Detta möts vi av i vårt hem. Det är Ebba som varit framme och fixat och trixat. Tittar ni noga ser ni ett system och att det är noga knutet och fixat. Dessutom kan hon redogöra för hur "banan går". Bakgrunden till detta tror jag är en app på surfplattan som heter Pettsons uppfinningar som Ebba och Måns jobbat lite med.

Nackdelen är dock att det är lite svårt att öppna lådorna....men vad gör det :-)

röntgen och blod

Har fått tid för ny datortomografi nu på fredag. De bilderna kommer att jämföras med bilderna innan mina två cytostatikabehandlingar. Om onkologerna är tillfredsställda med tumörens minskning kommer de att fortsätta med samma behandling även nästa gång (6 maj). Är de inte nöjda testar de någon annan typ av cellgift.

Mina blodvärden är lite låga, trots att jag känner mig ganska pigg. Ska få lite extra blod på fredag.

smärtsam påminnelse

Våra älskade barn sover så sött, vi är alla tillsammans i vårt egna hus. Glömmer och tänker inte på sjukdomen en stund, har det bra. Njuter, känner stolthet över vad Jesper och jag skapat och fixat i vårt liv. Skönt att glömma, men ack så smärtsamt när den gör sig tillkänna.

tystnadens kraft

Var med om en händelse för ett tag sedan som visade hur tystnad kan bli fel. Alla är olika och har olika uttryck i kroppsspråk och ton. En läkare som gick ronden var väldigt fundersam och visste liksom inte riktigt hur och vad hen skulle göra för att få mina biverkningar bra. Detta var mycket jobbigt att uppleva för mig som ligger på en brits och lägger hela min kropp i andra människors händer. Och när de inte vet hur de ska fixa min kropp utan står där tyst med stor orosrynka i ansiktet kändes så tungt. Allt kändes så hopplöst och överjävligt. En stund senare kom min kurator förbi för ett samtal. Vi pratade lite om vad som händer med mig och sen sitter även hen tyst med en stor orosrynka i ansiktet. Då brast det för mig. Det kändes så jobbigt. Först en läkare som inte kan fixa kroppen och sen känslan av att det inte ens gick att göra något med mina tankar, som jag på något sätt har kvar, ja då kändes det än mer hopplöst. När jag gråtandes berättade för henom om just det jag upplevde i stunden - känslan av att alla verkar ha gett upp, eftersom alla var så tysta - blev hen bestört över att hens tystnad hade blivit så fel. Hen var ju förstås ute efter att jag skulle få utrymme till att tänka och reflektera. Ja, så brukar man ju göra som kurator. Men i detta sammanhang blev det helfel för mig. Det slutade i alla fall med att vi klarade ut det hela och hen förstod vad jag menade och vi gick vidare med ett givande stärkande samtal.

PS. Det där nya ordet "hen" är inte så tokigt ändå när man vill könsneutralisera DS

Tisdag

Morgonen började bra, kändes som att den här dan skulle bli bra helt enkelt. Gick liksom bara och väntade på att frossan skulle infinna sig men den kom aldrig!!!! Tjoho, jag blir så glad över att ha haft en helt vanlig dag. Inte gjort något speciellt men jag har inte mått dåligt. Jag har kunnat äta alla måltider också.

Imorgon ska jag in och prova peruk. Har funderat på det där ett tag. När skulle jag ha den? När jag vill vara fin? När är det då? Jag vill ju vara mig själv, det är ju så viktigt för mig. Vill inte sätta på mig något jag känner mig obekväm i. Hellre någon fin sjal eller sån där mössa jag springer runt med nu. Det känns helt okej, men peruk?? Jag vet inte. Tror nog jag är lite för naturlig för det, eller??

Men jag kan...

...läsa med barnen...
...rita och pyssla med barnen....
...bygga torn med Saga...
...trösta barnen...
...natta barnen...
...duscha själv...
...vara hemma....
...vara med Jesper...
...diskutera vardagliga saker...
...gå på crosstrainern i två minuter...

Jag kan göra ganska mycket med andra ord!
Inväntar dock eftermiddagens frossa som brukar starta vid tre.... kämpa, kämpa, kämpa.... :-)

Längtar efter att...

... duscha utan katetrar som man måste hålla koll på...
... kunna kissa...
...känna hästdoft och hästpäls mellan fingrarna
...kunna lattja med barnen och spela landhockey med Måns
...en skogspromenad med Saga i ryggsele
...se Ebba utveckla sitt ridande på Ludde...

Listan kan göras längre, men just nu är det det jag tänker på.

chips bättre än vindruvor

Vem har fått det rådet från sin dietist? Jo, jag! Så är läget nu i alla fall. Visst är det viktigt att tänka på vad vi stoppar i oss. Jag är mycket intresserad och kommer förändra en del i min kost åt det sundare hållet när jag blivit frisk. Inte för att det var katastrofalt innan utan för att jag vill göra vad jag kan. Maten kan göra susen för att inte få återfall med mera. MEN i nuläget är det kalorier och energi som gäller för min del. Stoppa i mig vad jag kan. Matlusten är ju inte den bästa. Så min dietist sa faktiskt att i nuläget är det bättre att jag äter skål med chips än en skål med vindruvor. Så här sitter jag faktiskt och äter chips utan dåligt samvete, troligtvis första gången.

Måndag

Nu är jag uppe i över 15000 sidvisningar. Har inget att jämföra med men jag tror det är ganska mycket för att bara ha varit igång en dryg månad. Jag ser det som ett positivt tecken och tar det som ett stöd att många tänker och bryr sig. Tack alla!

Tittar just nu på Djursjukhuset och ser min gamla elev Tommy som jobbar som elefantskötare. Då blir man stolt som lärare! Kul att det går att nå dit man vill om man kämpar!

Idag blir det vardag igen. Min kära mor åkte hem i morse. Hon har varit hos oss nu i en dryg vecka och behövde åka hem till sitt och samla nya krafter för senare resa ner igen. Hoppas att jag orkar att vara så stark och pigg  vid 72 års ålder. Heja morsan!!!

Barnen till förskola och förskoleklass - leka av sig, lära sig nya saker och allt som händer där. Oj, så lugnt det blir hemma. Fullt fokus på lilltjejen, inte illa det heller. Nu ställer hon sig upp mot allt som går att ställa sig mot. Hon kämpar för vad hon vill och hon vet vad hon vill minsann. Hon blir nog en stark godmodig kvinna som vuxen!! :-)

Rådgivningsteamet har varit här i förmiddags. Läkare och sjuksköterska samt sjuksköterska från hemsjukvården. Vi gick igenom mina mediciner, hur jag mådde och hur vi ska fortsätta jobba. Det känns helt fantastiskt att den här resursen finns så att jag, trots min allvarliga sjukdom, kan få vara hemma och få en hyfsat familjeliv i alla fall. Vi gjorde inga direkta förändringar utan försöker nu få mig att få lite stabilitet på dagarna. Jag fick dock lite svar på funderingar och frågor vi hade. Bland annat så har jag sån frossa på eftermiddagarna. Svettas, fryser, svettas, fryser. Varje dag. Men tydligen så kan det för det första vara en effekt av själva cellgifterna men troligen en effekt av en spruta jag tar varje dag som hjälper kroppen att bilda nya vita blodkroppar. Det känns ju logiskt faktiskt. Systemet hänger ju ihop. Det känns ju enklare att lida igenom pinan om man vet att kroppen håller på att stärka upp sig.

För övrigt är jag som mest infektionskänslig nu i dagarna. Ni som vet att ni på något sätt kommer i kontakt med våra barn, snälla tänk en extra gång på att tvätta händerna på barnen. Det är inte så jobbigt men kan göra susen mot smitta - men det där kan ni ju redan. Haha, efter den här VAB-vintern i alla fall.

telefonen borta

Hittar inte mobilen. Så ni som skickat nåt sms eller ringt hoppas jag har lite tålamod på svar.

första o andra halvlek 1-1

Dagen började riktigt bra, över förväntan faktiskt med tanke på gårdagen. Det var soligt på baksidan och barnen hade brått ut för att njuta av vårsolen. Saga kröp runt i gräset och utforskade tomten. Jag fixade  Ebbas sparkcykel, plockade skräp på tomten, hjälpte barnen. Lite prat med grannar och sånt. Kände mig nästan som en vanlig Carolina. Men sen efter att hemsjukvården varit här för att ge antibiotikainfusion, bytt smärtplåster med mera och övriga familjen var på kalas då minsann var det någon som tyckte att jag fått lite för mycket av det goda. Då kom frossan. Och sen har jag legat i soffan och svettats och frusits och haft mig. Först efter fyra timmar kom jag upp igen för att läsa lite bok för barnen och gosa med Saga innan läggdags.

Vem ska dra lotten ur tombolan till i morgon då? Jag vill inte ha en nitlott!!

lördagsmorgon

Igår var jag som en klubbad säl hela dan tycker jag. I morse och nu däremot anar jag bättre prognos för dagen. Fått i mig lite mjölk o flingor o ett ägg utan direkta besvär. Provar nu även en kopp kaffe för att känna mig lite vanlig. Härligt med barnen när alla är nöjda - då njuter man och känner livskraft. Vi jobbar ständigt med att försöka förstå vad Saga vill. För vill, det vill hon.

Nu är det bara två antibiotikakurer kvar och sen får hemsjukvården det lite lugnare hemma hos sen.

orättvist eller rättvist?

varför? den frågan ställer jag mig ofta? om det nu finns någon mening med att genomlida detta så vill jag bannemig vara med efteråt också, alltså bli frisk! Kanske blir jag en bättre människa (ännu bättre än nu alltså) efteråt, men snälla låt då denna  resa bli kort. Dagarna och nätterna är tillräckligt långa att genomföra.

Kämpar i mig lite kräm o grädde, youghurt o sånt som är lättätet. Fysisk aktivitet är viktigt i den mån jag orkar så 2 min med lättaste belastning på crosstrainern känns bra men tillräckligt. Det kan göra en lite piggare och starkare.

Sen har jag flätat ebbas hår med. mycket härligt!

hemma igen

Sitter nu äntligen hemma i soffan igen. Nästan alla barnen sover och min kropp med tror jag. Känner inte igen mig själv. Blir rädd när jag går förbi något som speglar mitt huvud, men jag måste vänja mig, det måste bli naturligt för barnen. Jag får inte skämmas, för barnens skull. Kroppen känns inte heller som min. iinte nånstans.

Jag har i alla fall blivit av med en slang i kroppen. Nu har jag bara två katetrar kvar. Börjar bli jävligt less på dem med. Trasslar in sig och får inte böjas fel, det blir knöligt under kläder och det känns obehagligt där den sticker in så att säga (inte den i ryggen men den andra). Varmt blir det med, någon som vill prova kan ju knyta fast plastpåsar runt benen med 38 graders vätska i. Men det är ju bara att vara ihärdig med tömning....

Istället för smärtpumpen har jag gått över till tabletter. Har tagit tid att ställa sig in på hur mycket och när. Vet inte om jag är framme än men det är skönt att vara utan pumpen och den slangen.

Mer att rapportera är väl att jag tappar matlusten mer och mer. Maten smakar absolut ingenting, halvt illamående hela tiden. Väldigt svårt att få i sig något. Nu är det fokus på att få i mig kalorier. .

Nu vart det en gnällig rapport. Men ungefär just så känner jag mig just nu. Trött och gnällig och illamående. Men vad ska man räkna med efter att ha blivt fullproppad med cellgifter. Det är inget att leka med.

sover

sover mest hela tiden tycker jag. Behandlingen? Medicinerna? Eller tar jag igen det jag missat de sista nätterna hemma?

Samlar på mig lite vätska men det är under kontroll. 3 kg upp sen jag kom hit.

Världen är liten då man småpratar med annan patient o vi kommer fram till att jag haft hennes son som elev för några år sen.

Allt tyder på att vi får komma hem imorn till Rottne. Ska bara få ordning på min smärtmedicin så den blir bra. Jag har svårt att ta tabletterna i rätt läge.Väntar jag för länge så blir smärtan svårare att häva. Det vore ju skönt att slippa sätta tillbaka smärtpumpen nu, det räcker med de två sladdar jag har på kroppen, en från nefrostomin på ryggen och en kateter från blåsan. Börjar dock vänja mig med alla sladdar..

tisdag Lund

Nu så får jag nog ordning på det här med internet här i Lund.

Som planerat åkte vi igår morse till Lund för ny behandling. Jag hade frossa o mådde faktiskt skit stora delar av dagen.  Fick dock sova hyfsat i natt o har i eftermiddag sovit mycket, men hade lite att ta igen.
Idag mår jag mycket bättre.

Har suttit ett par minuter på motionscykel idag för att piggna till o för att få igång blodcirkulationen. Tendens att lägga på mitt vätska har redan visat sig (+3 kg på ett dygn .)  Det kkänns det. Mediciner läggs till o dras ifrån hela tiden , men det är en hel del som ska ner i magen ska ni veta.
Trött

söndag morgon

Sov faktiskt med toppluva på huvet inatt. Haha, en sån där gammal frisksportmössa, blå o vit. Det är ju så kallt om huvet utan hår. Fattar inte hur ni "flintisar" (frivilliga som ofrivilliga) klarar er. ;-)

Lördag

Fick komma hem igår. Febern har hållit sig på okej nivå, men visst det är ju alltid jobbigt att ha feber och det tar ju ett par dagar innan antibiotikan hjälper. Det är i alla fall skönare att vara i sitt hem och med sina barn än att vara på sjukhuset.
Har ingen lust att skriva mer just nu. Vill göra annat, men nu vet ni i alla fall att jag är hemma och mår ganska så bra!

kort tid

Det var ju kul att ha en kort frisyr ett par dagar.  Det var ju snyggt liten stund,men jag  kan nu meddela att nu blir det scarf som gäller. Håret bara rasar och är nu mycket tunt. Måste gå o inhandla lite fler.

Feber

Inatt har jag fått feber. Typiskt. De har tagit massa prover nu så får vi se vad det är. Känner mig inte jättedålig utan svettas mest o har lite huvudvärk. Jag brukar ju återhämta mig ganska snabbt så vi hoppas att det blir så även denna gång.

Instagram

Lägger nog ut fler bilder på mitt instagramkonto. carolinafina

torsdag morgon

Har nog aldrig ägnat så mycket tid åt kroppsvård på morgnarna som jag gör nu. Med det menar jag att ägna tid till dusch, hudvård, hårvård och ansiktsvård. Har ju tidigare prioriterat annat och det är ju inte så konstigt. Många gör nog det samma. Men nu har jag ju så gott om tid. Ingen hund som ska rastas eller barn som ska servas eller jobb som väntar. Mitt jobb har ju inte heller krävt att komma välstylad. Snarare tvärtom.
Men jag tycker det är roligt. Jag gillar att sminka mig och se fin ut. Kanske är det en åldersfråga? När livets linjer blir mer framträdande och håret blir gråare vill man kanske kompensera upp, utan överdrifter förstås.

Hej då långa hår

 I morse så bara rasade håret. Snabbt bokade jag en tid hos frissan. Det blir nog enklare att ta hand om håret när det är lite kortare längder. Bandet ni ser runt mig är till min smärtpump med morfin. Den hänger ständigt med och vi har försökt ersätta den med andra mediciner som jag kan ta via munnen, men tyvärr räckte inte det utan jag får gå med pumpen ett tag till.

Ja, hej då långa hår! Kanske vi aldrig ses igen eftersom det verkar vara ganska skönt med kort frisyr.

treenigheten

Nu har jag bytt namn på min blogg. Mina tankar - ja, de är ju där och ibland är dem i samklang med mitt jag och ibland inte.  Min kropp - ni fattar ju att den inte direkt är i samklang just nu. Men jag tror det är viktigt att inte se kroppen som min fiende utan något som just nu behöver hjälp av både mina tankar och mitt jag.  Alla tre ingredienser behövs i mitt liv och när något inte funkar måste de andra jobba hårdare. Flummigt? Kanske, men jag tror på't.

Är det dags nu?

Imorse när jag duschade o sköljde ur balsamet ur håret märkte jag att det var lite väl mycket hår som lossnade. Det verkar alltså börja nu. Jag tycker jag är förberedd men det går nog inte att värja sig helt från sorgen. Klart det kommer bli skitjobbigt. Har ju dessutom inte så snygg huvudform tycker jag.
Idag kommer AM Hairdesign  för att visa lite peruker. Dags att beställa. Kanske satsa på en frisyr jag inte haft tidigare?

I övrigt kämpar vi på i ett par timmar i taget. Helt omöjligt att planera dagar i förväg. Orkar inte det.

Idag ska vi också se hur vi kan lösa hemsjukvård så att jag kan bo hemma. Blev så glad när jag fick veta att det finns. Nu när jag mår lite bättre.

Misslyckat

Har gjort flera försök i att lägga upp bilder på mina fina väggar. Barnen satte upp sina fina teckningar förra veckan så att jag ska ha lite färgglatt omkring mig. Fattar inte varför det inte funkar så nu ger jag nog upp. Ni som varit här vet ju hur det ser ut, ni andra kan nog tänka er hur det ser ut med barnteckningar.

måndag

 Har åter igen en bra dag. De läggs på pluskontot så vi har lite att ta av sen.

Ultraljudet idag verkade visa bra resultat på njuren. Det verkar inte vara akut brådska att operera in nefronstomi igen. Så idag kunda jag åka hem till barnen en sväng. Snacka om att Ebba blev glad när jag var med och hämtade henne på dagis. Ville hålla handen hela tiden sedan. Vill vara nära, göra saker med mig. Jag gör så gott jag kan såklart, men efter en stund måste jag lägga mig o vila. Tröttheten och kroppen tar över. Måns blev också så så glad när jag var med och hämtade honom. Vilken överraskning han fick när han fick veta att familjen nu har en surfplatta (trots att den mest är min).

Saga ler med hela ansiktet när hon ser mig. Svårt att hålla tårarna i schack när barnens känslor är så äkta och härliga. Dumma dumma smärtpump. Jag vågar inte vara så nära henne så mycket på grund av slangen från venporten till pumpen. Livrädd att hon ska få tag i den och dra till. Hoppas att vi får till smärtlindring på annat vis denna vecka så att jag till helgen hittat en annan lösning. Goagoa unge!!

Goa goa ungar!! och snälla snälla Mamma som hjälper till med så mycket så mycket. Och Jesper förstås. Ja, det finns inte ord för alla jag älskar så mycket.

Nu åter till gos och suga i mig av familjelivet innan jag får återvända till sjukhuset.

Surfplatta

Har precis plockat upp min surfplatta från kartongen och har faktiskt på något sätt fått igång den. Men det mycket kvar att utforska. Hoppas det blir bra.

God morgon!

Trots endel turer upp i natt o svettningar vaknar jag glad o nyfiken på vad dahen bjuder på. Lite konstigt att jag tänker så med tanke på situationen, men så är det i alla fall. Morn morn!!

Permission

Är just nu hemma i mitt härliga hus med mamma, pappa, Marita och Jesper. Lite fika nu å sen lite senare väntar mat som mamma lagat. Jobbigt för mig att sitta så jag ligger i vår sköna säng medan de andra småpratar i vardagsrummet.

Åker tillbaka till sjukhuset ikväll igen. Får ladda inför veckan som kommer.

Bra matrutiner?

Till lunch blev det idag spenatsoppa med ägg o smörgås. Mycket gott! Avnjöts med Jesper o Stina som tittade förbi på sin lunch.

Eftermiddagsfika fick jag inte pga läkarbesök tror jag. Sen när jag efterfrågat det hann jag inte få den förrän det var dags att åka och kolla upp en läckande nefrostomi. Middag direkt när jag kom tillbaka men eftersom jag var tvungen att bli omplåstrad o sköta toalettbestyr fick de ställa undan min mat. När jag äntligen var klar var maten bortkörd o vi fick rota i frysen. Frusen fiskgratäng o en glass som efterrätt. Men det trots allt ganska gott men kanske inte den nyttigaste.

Frukostutsikt över Växjösjön

Ny nefrostomi

Idag ska jag få nefroskopi från andra njuren. En tempolär lösning säger de. Njurarna behöver lite avlastning och urinblåsans slemhinna behöver hjälp för att återhämta sig efter cellgifterna. Ska även träffa sjukgymnast så jag kan hålla igång med lite övningar. Kroppen har samlat på sig vätska. Som mest har jag haft 15 kg över nirmalt. Inom en vecka hade jag gått upp 15 kg där det mesta satte sig i buken o i benen. Snacka om kasslervarning. Nu är det i alla fall på väg att minska.
Shit vad svået det är att pricka rätt på lelefonens tangenter när jag knappt jan hålla ögonen öppna. Nu blir det en powernap istället.

På väg...

Nu är vi rullandes till växjö. Ambulans för att kunna få lite extra smärtlindring på vägen. Skönt att komma "hem" trots att de får fortsätta ta hand om kroppen. Får träffa barnen också.