Min idol!

Tiden rullar på. Vardagen utan Carolina har nu blivit en verklighet som jag måste ta förhålla mig till, vare sig jag vill eller inte. Jag försöker att leva en dag i taget. Inte analysera hur och varför jag mått som jag mått, när dagen börjar gå mot natt. Inte ge mig själv dåligt samvete för att jag inte sörjt och gråtit så mycket som jag tycker att jag borde göra. Det är inte lätt. Hela tiden målar hjärnan upp en föreställing av hur jag borde må. Den bilden säger oftast att jag borde ligga nerbruten av sorg större delen av dagen. Som tur är stämmer inte den ”negativa föreställningen av framtiden” särskilt ofta med verklighetens känslotillstånd. Mitt uppmålade framtidsscenario tycks alltid vara mycket värre än verkligheten. Även om jag långt ifrån känner mig ok, mår jag trots allt inte lika dåligt som jag tänkt mig.

Jag har tidigare i livet ofta försökt sätta mig in i andra människors livsöden, där de mist en livspartner eller ett av sina barn. Det jag då inte inte kunde förstå var hur de kunde fortsätta leva ett någorlunda lyckligt liv? Borde de inte vara ständigt nerbruta av all sorg? Var får de alla kraft ifrån? Där nånstans brukar hjärnan sätta stopp, längre än så kan/orkar man normalt sett inte ta in. Tankarna skjuter genast bort att det skulle kunna hända en själv..... Men jag tror har kommit på svaret nu. De handlar inte om någon rymdforskning, de har helt enkelt inget val. De måste fortsätta leva. Hur omöjligt det än känns så måste man fortsätta leva. Fortsätta med sin nya vardag, sitt nya liv.

Carolina var en helt fantastisk människa. Hon var min idol! Hon visste hur man skulle utnyttja varje liten stund av ”ledig tid”. Hon har alltid så länge jag kännt henne kunnat släppa tråkiga vardagssysslor för att istället göra roligare saker. Jag kan känna en glädje i att hon hade den förmågan. Jag däremot tänker ofta att: jag ska bara fixa tvätten först, bara städa lite här först, bara laga den här trasiga saken…….Jag ska försöka ta lärdom av min fru, hon hade så rätt så rätt.

En annan sak som jag och förhoppningsvis flera med mig bör ta efter är klyschan att: inte klaga på småsaker. Tiden är för dyrbar för att sånt ska ta upp ens tid. Ägna din tid åt de du älskar och håller av istället.  Men framför allt: var tacksam! Att inte behöva ha ont i kroppen är en ynnest som jag förhoppningsvis aldrig kommer att förtränga bort. Jag vill väl egentligen inte att folk ska sluta ”klaga” på sina småsaker, jag gör det själv ofta. Däremot önskar jag att folk (jag inkluderad) blev mer medvetna om att det är just småsaker.  

Till er som inte har tillgång till Smålandsposten eller missade minnestexten där i torsdags 16 januari, bifogar jag här den som en jpg. Tyvärr finns den inte på ”smp.se”. En minnestext i tidningen har krav på sig att vara information och av allmänsintresse, därför ser den ut som den gör. Jag får inte skriva till Carolina i texten, utan hur hon var som person och vad som kretsade runt hennes liv. Därför kan den kännas lite träig och opersonlig att läsa. Hoppas det funkar att öppna och läsa den i alla fall.

Det var allt för denna gång. Återkommer om nån vecka med mera tankar och reflektioner…..

/Jesper

Hjärnspöken

Lördag kväll 23:52, min mor och far har precis åkt hemåt, Molle är rastad och barnen sover. Ensam.

Känns som det räcker nu. Nu får du faktiskt komma tillbaka till mig Carolina! Jag har klarat leva över en hel månad utan dig, det är förbanne mig inte dåligt. Men nu ger jag mig, nu får du komma fram igen......... Hur länge ska man ha den här förbannade lamslagna känslan av tomhet inom sig? Troligen under lång lång lång tid så klart. Men det känns ändå som det räcker. Jag orkar inte känna denna sorg, saknad och ilska hela hela tiden längre nu....

I nästan alla andra situationer i livet har man alltid ett val. Även om valet är svårt att ta, har man nästan alltid ett val. Man kan alltid säga upp sig från jobbet när den biten känns för djävlig, man kan flytta till annan ort om man vantrivs, man kan byta bil när man tröttnat på sin nuvarande osv. Jag vill också ha ett val nu! Jag accepterar inte Carolina inte kommer tillbaka till mig och barnen, det är inte ok! Jag säger upp mig från livet! Kan man det?........

Samtidigt vet jag såklart att det inte går. Men så här funkar min hjärna just nu. En del av mig vägrar att bli behandlad på detta sätt, en annan del vet att jag måste acceptera situationen och leva en dag i taget. Inte tänka längre framåt, inte tänka på att vardagen kommer så småningom. En dag i taget Jesper........

Jag förstår att det måste vara svårt att veta hur man ska kommunicera med mig. Det hade i alla fall jag tyckt i er situation. Man vill stötta och hjälpa till på alla möjliga sätt, samtidigt som man inte vill vara påtvingande och störa mig i sorgbearbetningen. Därför tänkte jag prata lite klarspråk, är bara onödigt att linda in saker och ting..... Det är alltid ok och mycket uppskattat att ringa och skicka sms, eller skriva kommentarer på bloggen, osv. Positiv feedback är som mat för en utsvulten varg för mig just nu. Svarar jag inte i telefonen så betyder det inget mer än just det. Jag ser att ni har ringt, men jag kanske inte kan eller orkar prata för tillfället. Att prata om Carolina-minnen är också bara till godo, det gäller även för barnen. Var inte rädd att prata om Carolina inför mig eller barnen, det rör inte upp några jobbiga känslor, tvärtom så påskyndar det sorgebearbetningen.

Jag behöver vara tydlig med vad jag behöver för hjälp. Jag ska inte känna nåt dåligt samvete när jag ber om hjälp, men det tar emot. Det är emot min natur. Var inte rädda att erbjuda er hjälp, men tar det samtidigt inte som något kritik om jag inte tar emot den. Jag ser ändå den utsträckta handen.

Jag vet att ni är jättemånga som tänker på mig och barnen och jag har fått läsa och höra så otroligt många fina saker. Jag är innerligt tacksam för detta! Och jag har fått absolut bästa tänkbara hjälp från släkt och vänner. Jag kan inte beskriva min tacksamhet tydligt nog. Att ni ställer upp så för mig gör mig gråtfärdig bara det! Det jag och barnen behöver mest just nu är närhet och trygghet. Att ha folk omkring oss. Även att få möjligheten att idrotta och röra på kroppen är en viktigt del i min situation. Bearbetningsfasen är lång och tar inte skada av det. Snarare ger det mig ett andrum att bearbeta den.

Trots alla hjälpande människor känner jag mig ensammast i världen...... Fast kanske det inte så konstigt. Mitt liv har gått från att vara bästa tänkbara för drygt ett år sedan, till att som det känns just nu, vara sämsta tänkbara. Min ena hälft är borta och nog vore det konstigt om inte det kändes.....

Kvällarna och nätterna är värst. Att gå och lägga sig är förknippat med panikkänslor. Det är då alla känslorna väller in hos en. Då kommer allt undanträngt tillbaka. Som tur väl har jag insomningstabletter i nattduksbyrån, men de vill jag inte ta av ren slentrian. Jag vill inte bli beroende, utan ha de där mest som säkerhet i fall jag behöver de. Men nu har jag inte somnat före kl 03:00 någon gång senaste 10 dagarna. När klockan går över 3-snåret åker pillerna fram. Jag behöver ju trots allt sova. Måste tvinga mig att gå och lägga mig i tid. Nu är klockan över 01:00 och jag tänker göra ett försök att sova.

Tack för att ni finns!

/Jesper