Min idol!

Tiden rullar på. Vardagen utan Carolina har nu blivit en verklighet som jag måste ta förhålla mig till, vare sig jag vill eller inte. Jag försöker att leva en dag i taget. Inte analysera hur och varför jag mått som jag mått, när dagen börjar gå mot natt. Inte ge mig själv dåligt samvete för att jag inte sörjt och gråtit så mycket som jag tycker att jag borde göra. Det är inte lätt. Hela tiden målar hjärnan upp en föreställing av hur jag borde må. Den bilden säger oftast att jag borde ligga nerbruten av sorg större delen av dagen. Som tur är stämmer inte den ”negativa föreställningen av framtiden” särskilt ofta med verklighetens känslotillstånd. Mitt uppmålade framtidsscenario tycks alltid vara mycket värre än verkligheten. Även om jag långt ifrån känner mig ok, mår jag trots allt inte lika dåligt som jag tänkt mig.

Jag har tidigare i livet ofta försökt sätta mig in i andra människors livsöden, där de mist en livspartner eller ett av sina barn. Det jag då inte inte kunde förstå var hur de kunde fortsätta leva ett någorlunda lyckligt liv? Borde de inte vara ständigt nerbruta av all sorg? Var får de alla kraft ifrån? Där nånstans brukar hjärnan sätta stopp, längre än så kan/orkar man normalt sett inte ta in. Tankarna skjuter genast bort att det skulle kunna hända en själv..... Men jag tror har kommit på svaret nu. De handlar inte om någon rymdforskning, de har helt enkelt inget val. De måste fortsätta leva. Hur omöjligt det än känns så måste man fortsätta leva. Fortsätta med sin nya vardag, sitt nya liv.

Carolina var en helt fantastisk människa. Hon var min idol! Hon visste hur man skulle utnyttja varje liten stund av ”ledig tid”. Hon har alltid så länge jag kännt henne kunnat släppa tråkiga vardagssysslor för att istället göra roligare saker. Jag kan känna en glädje i att hon hade den förmågan. Jag däremot tänker ofta att: jag ska bara fixa tvätten först, bara städa lite här först, bara laga den här trasiga saken…….Jag ska försöka ta lärdom av min fru, hon hade så rätt så rätt.

En annan sak som jag och förhoppningsvis flera med mig bör ta efter är klyschan att: inte klaga på småsaker. Tiden är för dyrbar för att sånt ska ta upp ens tid. Ägna din tid åt de du älskar och håller av istället.  Men framför allt: var tacksam! Att inte behöva ha ont i kroppen är en ynnest som jag förhoppningsvis aldrig kommer att förtränga bort. Jag vill väl egentligen inte att folk ska sluta ”klaga” på sina småsaker, jag gör det själv ofta. Däremot önskar jag att folk (jag inkluderad) blev mer medvetna om att det är just småsaker.  

Till er som inte har tillgång till Smålandsposten eller missade minnestexten där i torsdags 16 januari, bifogar jag här den som en jpg. Tyvärr finns den inte på ”smp.se”. En minnestext i tidningen har krav på sig att vara information och av allmänsintresse, därför ser den ut som den gör. Jag får inte skriva till Carolina i texten, utan hur hon var som person och vad som kretsade runt hennes liv. Därför kan den kännas lite träig och opersonlig att läsa. Hoppas det funkar att öppna och läsa den i alla fall.

Det var allt för denna gång. Återkommer om nån vecka med mera tankar och reflektioner…..

/Jesper