Hjärnspöken

Lördag kväll 23:52, min mor och far har precis åkt hemåt, Molle är rastad och barnen sover. Ensam.

Känns som det räcker nu. Nu får du faktiskt komma tillbaka till mig Carolina! Jag har klarat leva över en hel månad utan dig, det är förbanne mig inte dåligt. Men nu ger jag mig, nu får du komma fram igen......... Hur länge ska man ha den här förbannade lamslagna känslan av tomhet inom sig? Troligen under lång lång lång tid så klart. Men det känns ändå som det räcker. Jag orkar inte känna denna sorg, saknad och ilska hela hela tiden längre nu....

I nästan alla andra situationer i livet har man alltid ett val. Även om valet är svårt att ta, har man nästan alltid ett val. Man kan alltid säga upp sig från jobbet när den biten känns för djävlig, man kan flytta till annan ort om man vantrivs, man kan byta bil när man tröttnat på sin nuvarande osv. Jag vill också ha ett val nu! Jag accepterar inte Carolina inte kommer tillbaka till mig och barnen, det är inte ok! Jag säger upp mig från livet! Kan man det?........

Samtidigt vet jag såklart att det inte går. Men så här funkar min hjärna just nu. En del av mig vägrar att bli behandlad på detta sätt, en annan del vet att jag måste acceptera situationen och leva en dag i taget. Inte tänka längre framåt, inte tänka på att vardagen kommer så småningom. En dag i taget Jesper........

Jag förstår att det måste vara svårt att veta hur man ska kommunicera med mig. Det hade i alla fall jag tyckt i er situation. Man vill stötta och hjälpa till på alla möjliga sätt, samtidigt som man inte vill vara påtvingande och störa mig i sorgbearbetningen. Därför tänkte jag prata lite klarspråk, är bara onödigt att linda in saker och ting..... Det är alltid ok och mycket uppskattat att ringa och skicka sms, eller skriva kommentarer på bloggen, osv. Positiv feedback är som mat för en utsvulten varg för mig just nu. Svarar jag inte i telefonen så betyder det inget mer än just det. Jag ser att ni har ringt, men jag kanske inte kan eller orkar prata för tillfället. Att prata om Carolina-minnen är också bara till godo, det gäller även för barnen. Var inte rädd att prata om Carolina inför mig eller barnen, det rör inte upp några jobbiga känslor, tvärtom så påskyndar det sorgebearbetningen.

Jag behöver vara tydlig med vad jag behöver för hjälp. Jag ska inte känna nåt dåligt samvete när jag ber om hjälp, men det tar emot. Det är emot min natur. Var inte rädda att erbjuda er hjälp, men tar det samtidigt inte som något kritik om jag inte tar emot den. Jag ser ändå den utsträckta handen.

Jag vet att ni är jättemånga som tänker på mig och barnen och jag har fått läsa och höra så otroligt många fina saker. Jag är innerligt tacksam för detta! Och jag har fått absolut bästa tänkbara hjälp från släkt och vänner. Jag kan inte beskriva min tacksamhet tydligt nog. Att ni ställer upp så för mig gör mig gråtfärdig bara det! Det jag och barnen behöver mest just nu är närhet och trygghet. Att ha folk omkring oss. Även att få möjligheten att idrotta och röra på kroppen är en viktigt del i min situation. Bearbetningsfasen är lång och tar inte skada av det. Snarare ger det mig ett andrum att bearbeta den.

Trots alla hjälpande människor känner jag mig ensammast i världen...... Fast kanske det inte så konstigt. Mitt liv har gått från att vara bästa tänkbara för drygt ett år sedan, till att som det känns just nu, vara sämsta tänkbara. Min ena hälft är borta och nog vore det konstigt om inte det kändes.....

Kvällarna och nätterna är värst. Att gå och lägga sig är förknippat med panikkänslor. Det är då alla känslorna väller in hos en. Då kommer allt undanträngt tillbaka. Som tur väl har jag insomningstabletter i nattduksbyrån, men de vill jag inte ta av ren slentrian. Jag vill inte bli beroende, utan ha de där mest som säkerhet i fall jag behöver de. Men nu har jag inte somnat före kl 03:00 någon gång senaste 10 dagarna. När klockan går över 3-snåret åker pillerna fram. Jag behöver ju trots allt sova. Måste tvinga mig att gå och lägga mig i tid. Nu är klockan över 01:00 och jag tänker göra ett försök att sova.

Tack för att ni finns!

/Jesper