Tack!

Efter mycket planering och mycket hjälp från släkt och vänner är nu begravningen genomförd. Jag väljer ordet genomförd för det är just så det känns. Begravningen är förknippad med så mycket dubbla känslor, både jobbiga och fina, och i sammanhanget att det är svårt att sortera ut dem. Att kunna vara i nuet var min förhoppning och det tycker jag att jag lyckades med. Jag behövde inte bry mig om saker runt omkring och det är jag mycket tacksam för.                                                  

Det blev en mycket vacker stund som jag med är glad över att kunnat dela med så många av mina och Carolinas nära och kära. Otroligt mycket fina blommor! Tack alla för att ni var med och delade denna stund tillsammans med mig och mina nära. Ni betyder mycket! Stort tack även för all hjälp i samband med minnesstunden!

Fortfarande kan min hjärna inte ta till den slutliga informationen att Carolina aldrig kommer tillbaka till mig och barnen. Jag tror det handlar om nån sorts av överlevnadsstrategi av mitt inre. Det som gör att jag trots allt kan gå upp ur sängen på morgonen. Jag kan ta att hon inte kommer tillbaka på ett tag, men att jag aldrig kommer få se henne le mot mig igen och höra henne säga att hon älskar mig, går bara inte att ta in. Jag saknar hennes närhet, hennes mjuka hud och hennes varma röst som viskar i mitt öra. Ibland känns allt bara så surrealistiskt och ens liv som en dålig svensk B-film med sorgligt slut. Jag har alltid hatat filmer med sorgligt slut..... Så jäkla onödigt........

Varje dag är som en berg- och dalbana, känslorna ryms inte alltid i min kropp. Att planerna för långt fram i tiden ger mig ångest, en dag i taget är vad som gäller. Att arbeta med tydliga målbilder för den dagliga rutinen är nödvändigt och som tur är har jag fått mycket hjälp med detta.

Det kommer ta otroligt lång tid att bearbeta sorgen, både för mig och barnen. Fina stunder kommer växlas med stunder där paniken finns närvarande. Jag kommer behöva mycket hjälp och under lång lång tid, men jag har bestämt mig för att kämpa. Precis som Carolina gjorde kommer jag fortsätta kämpa, även under de stunder som känns jobbiga och svåra ska jag fortsätta kämpa. Jag har en målbild klar i huvudet, som jag hoppas kunna nå en vacker dag. Den består i att när jag tänker på Carolina ska min kropp fyllas med en varm känsla och ett leende ska spridas på mina läppar och jag ska kunna tänka på att minnena utan att bli nedstämd.

Varje människa behöver känns sig behövd för att vara hel. Som tur är har jag barnen som kommer göra livet så otroligt mycket mer värdefullt att leva. Utan de vet jag inte hur detta kunnat sluta. Barnen kommer vara meningen med livet, så enkelt är det.

Carolina ville gärna att jag fortsatte skriva på hennes blogg därför kommer jag följa hennes önskemål.

Nu återstår bara att önska alla en God Jul!

/Jesper