1 år

Ett år har passerat. Ett år. Svårt att ta in. Känns både länge sedan, men också som det vore igår. Har hänt både så mycket och så lite. Minns tydligt sista kvällen. Jag och Jonas var uppe hela natten och satt vid Carolinas sida. Ville och kunde inte sova.  De sista 12 timmarna var det bara kroppen som levde, så kändes det i alla fall. Vill tro att det var så. Vill inte att hon var medveten om alla okontrollerade kräkningar som avlöste varandra under natten. Mycket bukvätska. Grön illaluktande cancervätska. Överallt. Både genom mun och näsa. Helt okontrollerat. Och i sjuka mängder.

Sköterskorna bad oss sitta ute i korridoren och vänta, medan de bytte lakan, täcken och skjorta. Även om vi alltid ville hjälpa till så gott vi kunde, var det rätt beslut i detta läge. Det räckte med att vi fick se när vätskan ville ut. Minns att mitt i denna surrealistiska värld, sittandes i korridoren, började jag småskratta. Måste vara någon form av försvarsmekanism, för att kunna hantera hela situationen. Har ingen bättre förklaring. Märkligt var det i alla fall. Anspänningen var maxad och sen att ha sovit på tok för dåligt i flera dagar i sträck, gjorde nog sitt….

Satt och pratade med henne, vid hennes sida. Höll hennes hand. Låg jämte hennes kropp. Grät. Skakade. Ville vara nära. Hon svettandes kopiösa mängder. Nästa stund var hon helt torr i pannan. 30 minuter senare är hela skjortan genomblöt av svett igen. Kroppens mekanismer börjar balla ur. Andningen blir svagare och kommer mer stötvis. Vid detta laget är Carolina på ett bättre ställe. Hon rider i skogen på ”sin” Happy! Hoppar över stock och sten och ger ifrån sig ett glädjetjut av ren njutning. Så ser jag det framför mig. Så vill jag det ska vara! 

2 december, måndag morgon, kl 08.46 är det slut. Overkligt...

Att inte leva i det förflutna är ibland lättare sagt än gjort. Men jag gör mitt bästa. Vill se framåt i livet. Finns ändå så mycket positivt där längre fram som väntar på mig och barnen. Så måste det vara. Så kommer det bli.

Minnena och sorgen kommer alltid att finnas där. Det måste jag leva med. Det måste jag acceptera. Något annat känns främmande. Carolina finns inom mig nu. Hon finns med mig, på min och barnens resa. Att välja framtiden är att vilja leva. Vet att du ville det! Blir min hyllning till dig! Tänker inte svika dig Carolina!

Du har inte ont längre. Det ger mig viss tröst åtminstone.

Sov gott min fina! 

Du finns i våra hjärtan! 

Du gjorde skillnad! 

Du lever vidare!