kompis

Det går inte att fly. Jag försöker emellanåt, men verkligheten kommer alltid ifatt. Tiden läker alla sår sägs det... Det värsta har redan hänt, osv. Visst, det kanske finns en viss sanning i det, men inget jag märkt av ännu. Varje dag är tung, man blir bara mer van att hantera det för varje dag som går. Det är väl den lärdomen jag kan dra.

Tycker att jag borde kunna känna ren glädje när jag är med våra underbara barn. Men är precis som nåt sätter stopp. Jag är aldrig där på 100%. Jag gör vad jag ska, men inte mer. Jag är en närvarande pappa, men aldrig helt uppslukad. Det går bara inte. Kan inte.

Carolina var inte bara min fru och mamma till våra 3 barn. Hon var min allra bästa kompis också. Med henne var man fullständig. Fanns ingen bättre dag, än att vara tillsammans med hela familjen. Gärna ute på en spännande utflykt. Med Carolina kunde man vara precis sig själv. Alltid full med liv och rörelse. Mycket skratt och ren och skär lycka! Vet att jag ibland tänkte:  ”så här bra kan man inte ha det. Snart måste det hända nån olycka” Det visade sig stämma mer än mina värsta farhågor…

Kan ändå långt där inne känna en tacksamhet att jag verkligen uppskattade tiden vi hade tillsammans, när jag väl var mitt uppe i den. Jag var aldrig helt uppslukad av jobbet. Familjen och vår gemensamma tid var alltid prio ett. Kan känna en stolthet i det.

Vill inte bli en sorglös skapelse som bara ältar och ältar, men ibland får det bli 1 steg fram och 2 tillbaks. Någon spikrak väg uppåt går inte att följa. Gäller bara att vara medveten om att det är så verkligheten ser ut.

Avslutar med lite härliga filmsekvenser med mycket skratt och underbar skönsång!