Lägesrapport

Har känt en längtan till att börja skriva mer på bloggen igen.  För mig är det viktigt att skrivandet ger mig något tillbaka och att det känns lustfullt. Sen skadar det ju inte om det finns vettigt innehåll att förmedla också. Det är att prioritera tiden till att skriva som är det svåraste…….

Tiden rullar på som inget hänt. För ca ett år sedan hade Carolina precis fått det positiva beskedet om att operationen var lyckad och tumören var radikalt avlägsen (som det på fackspråk heter). Sen gick det snabbt åt fel håll igen. Ingen långvarig glädje direkt……

Sommaren var i sammanhanget så bra den bara kunde vara. Vi hittade på en massa roliga aktiviteter och åkte land och rike runt för att träffa nära och kära. Tur det finns hundvakter som gärna ställer upp J. Att vädret var så himla fint, underlättade för oss som är badtokiga allihop J  Många upplevelsebesök blev det också. Vi hann faktiskt med: Tivoli och den blå planeten i Köpenhamn, äventyrslandet Tosselilla, Astrid Lindgrens värld, och Liseberg för att nämna några….. Är det nån gång man ska få skämma bort barnen är det väl i dessa tider!?

Om sommaren var någorlunda smärtfri, har hösten varit desto tuffare. Känslomässigt har det känts som en bergochdalbana och man har varit tillbaka till vinterns alla sinnesstämningar igen. Detsamma gäller även Ebba. Hon är den av barnen som har det svårast just nu. Hon funderar mycket om mamma och om sjukdomen. Har svårt att somna dessutom. Vi har fått låna en bok av vår rådgivningssköterska som kommer och besöker oss en gång i månaden. Den är framtagen av en mamma som mist sin man, där deras barn ofta hade svårt att sortera tankarna vid läggdags. Boken innehåller en massa tankesituationer som tex: ”tänk dig att du hade en tusenfoting! Hur skulle du fixa skor till den?” eller ”Tänk dig ett hus gjort av maräng! Hur skulle det se ut och kännas?” En tankenöt per kväll och Ebba gillar den!

Att sorgbearbetningen ofta går upp och ned, påpekade rådgivningssköterskan vid första besöket efter sommaren. Så rätt hon hade….. Den går i vågor och så kommer det säkert att förbli lång tid framöver. Tuffast är det på kvällarna, när man bara har sig själv att ro om. Då är det lätt att vilja ”fly” från allt jobbigt som kommer över en. Där kommer ofta mina kära ljudböcker in i bilden. Hur som helst är det viktigt att inte fly från känslorna hela tiden. Låta känslorna få komma när de kommer. Tror det är en bra strategi för att komma vidare i livet.  Fast samtidigt orkar jag inte ”bearbeta” hela tiden heller, så tror att ljudböckerna fyller sin funktion. Att vardagens bestyr kommer som en chock efter sommaren, samt att mörkret tränger sig på, kan ju också bidra till den lite lägre sinnesstämningen just nu. Ibland känns det som jag accepterat allt jobbigt som hänt och kan blicka vidare, men lika ofta är allt bara som ett stort svart mörker där jag försöker ta in verkligheten och dess konsekvenser.  Det kan ofta vara en svår balansgång att hantera alla härliga minnen från vår Carolina, och samtidigt blicka framåt i livet. Men…. man blir så illa tvungen att hantera det.  Jag försöker se det som att jag bär med mig Carolina inom mig. Hon finns i mitt bröst och i mitt hjärta!

Bilden nedan är från Gotland 2010 och det är Ebba som är en den lilla knodden!

En sak jag kommit till insikt under tiden som gått är att jag vill dela mitt liv med någon annan på sikt. Tvåsamheten förknippas med så mycket positivt i min värld! Givetvis är det Carolinas förtjänst att jag känner så. Att få dela med- och motgångar i livet, är en sån viktig del av mitt liv och jag behöver närheten av en person som håller av mig och som jag håller av. Att få vara nåt mer än bara pappa. Just denna ”fråga” är en av alla STORA frågor som jag och Carolina hann diskutera den sista månaden. Hon var väldigt tydlig med att hon ville att jag inte skulle leva ensam resten av livet. Både för hennes, min och för barnens skull. Den vetskapen bär jag med mig. Finaste Carolina!!!

Saga börjar prata mycket nu. Hon är bra på att förmedla sina känslor också. Härom veckan låg hon i sängen och sa: ”pappa!  –Jag, saknar min mamma!” Att höra sin tvååring säga det, sätter sig i huvudet. Går inte att hålla tillbaka tårarna….. Ofta vid läggningarna vill hon titta på bilder på mamma i mobilen. Jag har sparat ner alla foton från minnesstunden i telefonen, så det finns mycket att välja på. Häftigt ändå att hon minns så mycket!

Tur att det finns så mycket gott folk som gärna hjälper till med skjutsning till och från alla barnens aktiviteter. Utan er hade det inte gått!

Hjälpen med kontaktfamiljen är fantastisk! Barnen är där en gång i månaden och älskar det! De hittar jämt på en massa roliga aktiviteter som jag inte riktigt har möjlighet att få ihop själv. Att både barnen och jag känner kontaktfamiljen väl sedan innan, var en stor anledning till att jag valde att söka hjälp med den biten från kommunen. Att jag samtidigt kan få en hel helg bara för mig själv är riktigt bra. Även om det såklart blir en otrolig kontrast jämfört med allt liv och rörelse vardagen annars inbringar. Jag brukar prioritera att röra på kroppen när jag är själv. Löpning blir det minst 2 ggr i veckan, och har även varit med på vuxenhockey nu 3 gånger i höst. Skönt för både kropp och knopp att ta ut sig fysiskt. Bästa sättet att rensa skallen!

Molle har varit hos barnens kusiner i Mariestad nu i drygt 1 månad. För mig har det inneburit en otrolig skillnad i arbetsbelastning, även om Molle såklart saknas av alla i familjen. Jag försöker se det som positivt i alla fall. För närvarande arbetar jag 50%, där där jag är föräldraledig med Saga på fredagar. Skönt med ledigt just på fredagar, då vi ofta åker till långfärda gäster över helgen. Måns och Ebba hämtas kl 13 på fredagar, annars är det runt kl 16 som gäller.

Imorn lördag ska Måns ha sitt barnkalas. 7 barn kommer till landhockeykalaset som Måns har bestämt att det ska heta. J På söndag fyller han 8 år på riktigt!

Det var allt för denna gång.  Blir snart ett nytt inlägg. Då kommer jag bland annat skriva om besöket jag gjorde hos Carolinas överläkare i Lund 20 oktober. Skönt att få reda ut lite frågor och funderingar man hade……