Var med om en händelse för ett tag sedan som visade hur tystnad kan bli fel. Alla är olika och har olika uttryck i kroppsspråk och ton. En läkare som gick ronden var väldigt fundersam och visste liksom inte riktigt hur och vad hen skulle göra för att få mina biverkningar bra. Detta var mycket jobbigt att uppleva för mig som ligger på en brits och lägger hela min kropp i andra människors händer. Och när de inte vet hur de ska fixa min kropp utan står där tyst med stor orosrynka i ansiktet kändes så tungt. Allt kändes så hopplöst och överjävligt. En stund senare kom min kurator förbi för ett samtal. Vi pratade lite om vad som händer med mig och sen sitter även hen tyst med en stor orosrynka i ansiktet. Då brast det för mig. Det kändes så jobbigt. Först en läkare som inte kan fixa kroppen och sen känslan av att det inte ens gick att göra något med mina tankar, som jag på något sätt har kvar, ja då kändes det än mer hopplöst. När jag gråtandes berättade för henom om just det jag upplevde i stunden - känslan av att alla verkar ha gett upp, eftersom alla var så tysta - blev hen bestört över att hens tystnad hade blivit så fel. Hen var ju förstås ute efter att jag skulle få utrymme till att tänka och reflektera. Ja, så brukar man ju göra som kurator. Men i detta sammanhang blev det helfel för mig. Det slutade i alla fall med att vi klarade ut det hela och hen förstod vad jag menade och vi gick vidare med ett givande stärkande samtal.
PS. Det där nya ordet "hen" är inte så tokigt ändå när man vill könsneutralisera DS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar