Dags att skriva igen

Det var en vecka sen sist jag skrev. Förstår att många börjar undra och bli lite oroliga över hur det är med mig. Jo, det har varit tuffare senare tiden. Behandlingen gav kroppen en större käftsmäll denna gången. Mer illamående, tuffa besked, svår och jobbig information från överläkaren. Det är dags för nästa steg. Jobbigt att hantera. Orken, som brukar återkomma ett par dagar efter behandling, dröjde innan den kom tillbaka. Kroppen börjar bli trött, jag börjar bli trött på att vara sjuk. Trött på att prata om den, skriva om den, påminnas om den. I och med att jag i nuläget inte mår dåligt fysiskt av min sjukdom utan det är ju behandlingen som gör mig sjuk, eller hur man nu ska uttrycka det, så känns det jobbigt att gå in i nästa fas som just handlar om operation och vad som hör därtill. Det känns som steg tillbaka. Men jag vet ju förstås att det kan vara det slutgiltiga steget ur sjukdomen. Men det är svårt. Orkar inte hantera tankarna. Jag vill ju kunna planera för framtiden, men det går inte. Jag har ingen aning om vad som händer gällande datum, hösten eller framtiden. Hur kommer den att se ut? Hur långt sträcker sig framtiden? Min framtid? Vågar jag ens tänka på det?

På detta mående rullar livet vid sidan om. Familjen kräver sitt, huset sitt. Inte för att vi gör många knop eller känner måsten men visst, sysslolös är man ju inte direkt. Samtidigt gör rutiner att man lever och tvingar sig upp från sina deppgropar. Så ena stunden vill man (jag...) gräva ner sig i tystnaden med sig själv och bara vara ensam. Andra stunden vill jag bara leva precis mitt vanliga aktiva liv.