Lördag

Det har tagit flera dagar för mig att skriva något här på bloggen. Har inte vetat hur och vad jag ska skriva. Men nu finns det ingen återvändo.
De har hittat nya sarkom i buken. Cancern är med andra ord tillbaka. Det syntes på röntgen jag gjorde i onsdags. Det har även visats sig på den vätska som de tagit prov på.

Eftersom magen var så stor och fyllt av vätska gav det stor smärta och de satte tillslut ett drän. Fyra liter kom ut rätt snabbt och trots det syntes det marginell skillnad. Men trycket mot revbenen minskade. Efter något dygn kom det inte mer vätska ur dränet och det gjorde riktigt ont i området så vi fick ta bort det igen. Tydligen så är vätskan inkapslad i olika fickor så det är svårt att komma åt allt. Vätskan bildas av cancercellerna.

På måndag blir det ambulans ner till Lund för att få en ny sorts cellgifter samt få mer information om vad som kommer att ske. Men vi vet att oddsen är inte så goda. Ett mirakel hade suttit fint nu.

Vi vet inte vad vi ska säga. Det finns inte ord tillräckligt att uttrycka sig i detta läge. Alla påfunna ord har används till allt för triviala saker tidigare så att de har blivit urholkade och betydelselösa i detta sammanhang.

Jag ligger nu på avd 40 på lasarettet och Jesper har varit med mig i stort sett hela tiden. Barnen har varit här och hälsat på och även träffat lite viktig personal de kommer att ha fortsatt kontakt med så småningom. Informationen tog de emot som så små barn kan förväntas att höra detta. Vi har sagt att knölarna i min mage har kommit tillbaka och att de är väldigt farliga, farligare än förra gången. Men att alla jobbar nu så hårt man kan för att jag ska bli frisk igen. De vet att jag kommer åka till Lund då och då och att mormor kommer att vara  mycket hos oss och att farmor och farfar också kommer att finnas med mycket. De känner sig trygga med det.

Jag förstår att ni har många frågor nu. Hur kunde detta ske? Jag blev ju nyss "friskförklarad"? Ja, det de sa var att operationen var lyckad och att man fick bort all tumör i ett stycke med goda marginaler och att det inte funnits någon risk att det spridit sig som inte tidigare dött av cytostatikan. Men det finns som jag tidigare sagt aldrig någon friskförklaring i denna sjukdom. Det enda man kan gå på är den information man har i nuläget. I mitt fall verkar denna cancer vara något så fruktansvärt aggressiv och växer makalöst fort.

Den cytostatikabehandling jag ska få i Lund ges som dropp under 24 h. Så jag behöver troligtvis inte vara i Lund lika länge som tidigare utan kan komma hem till Växjö emellan behandlingarna. Vet dock inte intervallen ännu. Anledningen till att jag inte kan få behandlingen här i Växjö är att de aldrig gett den i Växjö tidigare och att det är viktigt att ha koll på biverkningarna (vet ej vad biverkningarna är). Men kanske kan den ges i Växjö så småningom när vi vet hur jag svarar på den och hur det fungerar. Det känns så oerhört viktigt för mig att ha tillgång till familj och vänner här hemma, men självklart går säkerheten i första hand.

Frågorna tar aldrig slut. De tankar vi förträngt måste nu plockas fram och diskuteras. Så oerhört jobbigt att se smärtan hos mina närmaste. Jag vill så gärna att alla ska vara lyckliga. Jag förstår att de skulle vilja dela den smärta jag får uppleva. Det hade förstås varit skönt. Och det är nästan att man funderar på vad som är värst, att stanna kvar eller att få gå. Vad kommer hända sen och så vidare och så vidare.

Det är däremot viktigt att mellan de tyngsta stunderna även att försöka fokusera på varje dag och att kämpa. Ta en dag i taget. Det har skett mirakel tidigare och jag vill vara ett av dem!

Strax kommer Måns och hälsar på efter sin hockeyträning. Ser fram emot en stund tillsammans med honom.