1 år

Ett år har passerat. Ett år. Svårt att ta in. Känns både länge sedan, men också som det vore igår. Har hänt både så mycket och så lite. Minns tydligt sista kvällen. Jag och Jonas var uppe hela natten och satt vid Carolinas sida. Ville och kunde inte sova.  De sista 12 timmarna var det bara kroppen som levde, så kändes det i alla fall. Vill tro att det var så. Vill inte att hon var medveten om alla okontrollerade kräkningar som avlöste varandra under natten. Mycket bukvätska. Grön illaluktande cancervätska. Överallt. Både genom mun och näsa. Helt okontrollerat. Och i sjuka mängder.

Sköterskorna bad oss sitta ute i korridoren och vänta, medan de bytte lakan, täcken och skjorta. Även om vi alltid ville hjälpa till så gott vi kunde, var det rätt beslut i detta läge. Det räckte med att vi fick se när vätskan ville ut. Minns att mitt i denna surrealistiska värld, sittandes i korridoren, började jag småskratta. Måste vara någon form av försvarsmekanism, för att kunna hantera hela situationen. Har ingen bättre förklaring. Märkligt var det i alla fall. Anspänningen var maxad och sen att ha sovit på tok för dåligt i flera dagar i sträck, gjorde nog sitt….

Satt och pratade med henne, vid hennes sida. Höll hennes hand. Låg jämte hennes kropp. Grät. Skakade. Ville vara nära. Hon svettandes kopiösa mängder. Nästa stund var hon helt torr i pannan. 30 minuter senare är hela skjortan genomblöt av svett igen. Kroppens mekanismer börjar balla ur. Andningen blir svagare och kommer mer stötvis. Vid detta laget är Carolina på ett bättre ställe. Hon rider i skogen på ”sin” Happy! Hoppar över stock och sten och ger ifrån sig ett glädjetjut av ren njutning. Så ser jag det framför mig. Så vill jag det ska vara! 

2 december, måndag morgon, kl 08.46 är det slut. Overkligt...

Att inte leva i det förflutna är ibland lättare sagt än gjort. Men jag gör mitt bästa. Vill se framåt i livet. Finns ändå så mycket positivt där längre fram som väntar på mig och barnen. Så måste det vara. Så kommer det bli.

Minnena och sorgen kommer alltid att finnas där. Det måste jag leva med. Det måste jag acceptera. Något annat känns främmande. Carolina finns inom mig nu. Hon finns med mig, på min och barnens resa. Att välja framtiden är att vilja leva. Vet att du ville det! Blir min hyllning till dig! Tänker inte svika dig Carolina!

Du har inte ont längre. Det ger mig viss tröst åtminstone.

Sov gott min fina! 

Du finns i våra hjärtan! 

Du gjorde skillnad! 

Du lever vidare!

Träff med Carolinas överläkare

Som sagt, jag skriver även för mig själv. Därför kan texten säkert uppfattas som långrandig och utdragen. Men har för avsikt att så småningom sätta samman hela bloggen till en bok eller kompendium. När väl tiden känns rätt för det…… För mig är det dessutom lite som terapi att få skriva av sig. 

Så! Vad gör man med alla ”stora” frågor som ligger där i bakhuvudet och gnager? Hur kan man se på hela sjukdomsförloppet och alla behandlingar så här efteråt?  Gjordes korrekta bedömningar utifrån vad man då visste? Hur kunde cancercellerna komma tillbaka så fort efter operationen? Många frågor som hopar sig och som man bara vill bolla med en kunnig. Inte för att grubbla ner sig, utan för att faktiskt få veta de egentliga orsakerna och förutsättningarna som rådde, samt att kunna göra någon av avslut för hela sjukdomsperioden/sjukhusvistelsen. Och varför inte då med Nordens mest erfarne sarkomexpert och tillika Carolinas överläkare?!

Det hör inte till ovanligheterna att den avlidnes anhöriga får träffa och prata igenom sjukdomsbilden med en läkare eller sköterska efteråt. Ofta blir sådana möten en positiv upplevelse. Onkologavdelningen i Växjö var jag tex och besökte redan i våras, för att prata igenom allt som hänt just där. Fick även träffa några av dessa underbara sköterskor som stod oss nära i slutet. Med allt vad det innebär…..

Hur som helst. Kände att jag var tvungen att få med kontakt med Mikael som Carolinas överläkare i Lund heter. Sagt och gjort, jag ringde till receptionen på onkologavdelning 87 i Lund i början på sommaren. Fick besked att han skulle höra av sig inom kort. Mycket riktigt, Mikael ringde ca en vecka efter mitt samtal, för att stämma av och boka in ett telefonmöte. Meningen var att både han och jag skulle kunna avsätta en timmes ledig tid där vi kunde prata ostörda. Problemet var att han aldrig hörde av sig på avtalad tid. Givetvis gjorde detta mig nedstämd,  jag hade ju förberett mig och verkligen sett fram emot att få gå igenom mina frågeställningar. Tiden gick och jag tänkte att han tar väl kontakt för att boka in en ny tid snart. Jag vet ju hur upptagen han är och hur viktig roll han spelar i många människors liv. Det är han som bestämmer vilken behandlingskombination som ska sättas in för varje specifik patient. Och tro mig det finns inte 3-4 olika behandlingar att välja på, utan snarare 100-tals. Under hela Carolinas behandlingsperiod träffade vi inte någon annan patient med exakt samma cellgiftskombination. Det säger en hel del om komplexiteten med just cancerformen sarkom…….

Sommaren löpte på utan fler samtalsförsök från min sida. Väl i september kände jag att jag måste ta ny kontakt med Lund. Ingen överläkare ringde upp. Efter ytterligare 3 veckor återigen ny påringning. Sen gick det fort. Bara någon dag efteråt ringde Mikael upp mig. Han började med att be om ursäkt att han inte hörde av sig där i början på sommaren, hade varit sjuk hela den veckan tydligen. Sedan hade ”mitt” ärende stått på ”att-göra-listan” utan att hinnas med. Jag vet vilket arbete och engagemang han lägger ner på sitt jobb och sina patienter, så jag säger som Tony Rickardsson ”-jag är inte bitter” (fast menar det). Han frågade om jag ville komma ner till Lund för att träffas, och ju mer jag hunnit tänka under sommaren, desto klarare blev min bild av vad jag ville ha ut av mötet. Så svaret blev ja, jag ville träffas öga mot öga och även se omgivningen och lokalerna i Lund igen. För mig som har varit insyltat i vårdens famn under hela förra året, vet jag hur svårt det kan vara att bara få träffa en överläkare. Överläkare är sällsynta och jag och Carolina pratade bara som hastigast med nån av de under hela sjukdomsperioden. De har så sjukt mycket ansvar som vilar på deras axlar och så många patienter de måste ha koll på. Så att få träffa Mikael är stort. Och ungefär lika enkelt som att som att boka ett möte med kungen. Inget direktnummer direkt…..

Så den 20 oktober tog jag tåget ner till Lund. Mötet var kl 13, så jag hann jobba några timmar innan jag behövde ge mig av. Barnens morfar Göran var ändå nere på besök i Rottne, så det passade bra med barnpassning.  Mycket av det Mikael berättade visste jag redan, men vissa saker var helt nya.

I stora drag kan man säga att det upptäcks ungefär 50 000 fall med cancertumörer varje år i Sverige. Av de är ca 1% sarkom. Av de 300-400 fallen med sarkom är det i sin tur ca 250 som är mjukdelssarkom. Totalt finns mer än 50 olika typer av mjukdelssarkom, de flesta mycket ovanliga. Carolinas undergrupp kallas för liposarkom. Det betyder att tumören utgår från fettvävnad och inte sitter fast i något särskilt organ. Sedan finns det en rad undergrupper till liposarkom, ja ni fattar!……..

Efter att ha analyserat Carolinas borttagna tumör i Malmö sept 2013, kunde patologerna konstatera att hon hade den mest aggressiva sorten som finns: ”högmalignt dedefferentierat lipossarkom grad 4”. Enkelt namn som man inte glömmer i första taget…… Eller?

Den cancertypen är heterogen, vilket i korta drag betyder att cellerna inte uppför sig likartat. Ungefär 50 fall om året i Sverige påminner om den typ av tumör som Carolina hade. Fast så aggressiv som grad 4 är inte många. Man skulle kunna jämföra det med risken att träffas av blixten, så ovanlig är den. Det går inte att kika i någon manual för att se hur man ska gå till väga för att behandla på bästa sätt. Här sätts överläkarens kompetens och erfarenhet på sin spetts; att luska ut den bästa cellgiftskompotten! Ingen sarkomtumör är tyvärr den andra lik, därför får man ofta pröva sig fram för att se vad som funkar. Dessutom kan cellerna mutera sig i olika steg och få olika egenskaper. Att cancercellerna i Carolinas kropp kunde svara olika på samma behandling var nytt för mig, och det gör det givetvis extra svårt att behandla. Det räcker med att några få celler överlever, för att de ska få nytt liv och dela sig på nytt när väl cytostatikan (cellgifterna) upphör.

I efterhand kan konstateras att Carolina hade muterade cancerceller spridda i kroppen som inte cellgifterna helt hade slagit ut när operationen i Malmö genomfördes. Cellerna är så små, att de omöjligt kan spåras eller ses på röntgen. Men överlevde gjorde de, och när väl cellgifterna upphörde kom de tillbaka med ännu större kraft. Själva operationen i Malmö var lyckad, cellväggarna visade inga spår av tumörsmittade celler, dvs tumören var radikalt avlägsen. Att sätta in mer cellgifter av den typ som funkade på Carolina var inte möjligt, då hade hjärtat lagt av. Så efter avslutad cellgiftsbehandling kvarstod egentligen bara operation som ett rimligt alternativ. 

Mikael berättade att hade man vetat att det fanns spridda muterade cancerceller i kroppen just då, hade han föreslagit en annan typ av cellgifter som inte frestar på hjärtat. Däremot är det inte troligt att den behandlingen hade kunnat ta kol på mutationerna för gott. Istället fanns risken att tumörerna i magen hade börjat växa återigen och därigenom omöjliggöra en framtida operation. Så valet att operera var det enda rimliga i sammanhanget. I många andra länder hade man tyvärr inte ens genomfört en operation i det läget, utan satsat på palliativ (livsuppehållande) vård istället. Så operationen gjordes som ett sista försök att utrota tumören för gott och även göra så Carolina skulle kunna leva ett långt och lyckligt liv. Att hon var ung och stark spelade en stor roll i läkarnas val att göra en sista operation.

Som tur är, visste jag och Carolina det inte då! Men Carolinas odds från start var väldigt dåliga. När den första ”godartade cystan” upptäcktes för snart 2 år sedan, hade man inte velat haft det slängt i ansiktet på en. Det läkarna i Växjö skulle gjort istället för att operera det man från början trodde var en ofarlig cysta (som sedermera ”uppgraderades” till ett myom) var att göra en biopsi (cellprov) och skicka på labbanalys. Carolina hade sanslöst ont under denna period före första operationen, så läkarna kände nog sig manade till en snabb operation. Istället skulle man satt henne på morfinbehandling i avvaktan på labbanalysen. Då kunde man sett att det rörde sig om sarkom och Lund/Malmö hade då istället fått göra operationen. I ett sådant scenario hade man gjort en ännu större operation än den faktiska hon gjorde i september förra året. Ändtarmen, urinblåsan, ena njuren, livmodern, äggstockarna hade med största sannolikhet redan då avlägsnats. Allt för att minimera att tumören skulle kunna sprida sig. Hade man i Växjö, istället gjort ovan nämnda bedömning med efterföljande operation i Lund/Malmö, hade överlevnadschansen trots det bara varit runt 50 %. Det är tuffa odds det….. Mutationerna hade kanske redan hunnit sprida sig i resten av kroppen?

Tanken från Mikaels sida, var att när väl Carolina hade återhämtat sig från operationen i Malmö (ca 3 månader efter operationen), skulle hon påbörja nya cellgiftsbehandlingar. Dock inte samma typ som hon tidigare haft pga det här med påfrestningarna på hjärtat. Hon skulle även gå på kontinuerliga besök hos röntgen för att se så att allt såg bra ut. Dessvärre hanns aldrig detta ens påbörjas, eftersom cancern var så otroligt aggressiv och spred sig i en hiskelig fart. Att Carolina klarade sig så pass länge som hon ändå gjorde i slutet, hade enbart med hennes otroligt starka fysik och psyke att göra. Hon slutade aldrig kämpa och hon höll fast vid sina rutiner in i det längsta. Hon ville tex duscha en gång om dagen, även om hela proceduren tog upp mot 1 timme och hon satt i rullstol och behövde hjälp av mig och 2 sköterskor…… Minns lika tydligt som om det vore igår, hur jag tvålar in henne över kroppen. Och jag fick absolut inte missa att ta tvål mellan tårna. Allt skulle i möjligast mån vara som vanligt. Hon var så tapper min Carolina!

Nedan ses Carolina på hennes 35-års fest hemma i Rottne, där hon bjudit in alla kompisar. En otrolig härlig dag för Carolina som hon var väldigt glad över att hon fick till! Tack alla ni som kom och bidrog till en fantastisk stund för Carolina!

Avslutningsvis för denna gång vill jag komma med ett tips. För er som känner att livet bara snurrar på och tiden för en lugn stund med eftertanke aldrig infinner sig har jag ett förslag. Avsätt en tid när ni kan vara helt själv. Antingen sittandes i en skön fåtölj eller ute på en höstpromenad i mörkret. Sätt på datorn/stereon/hörlurarna och lyssna till hela denna underbara skiva med ”Low” (klicka på länken): Low – Secret Name. Sitt inte bara i 10 minuter. Låt tankarna komma till alla era nära kära som inte längre finns med oss på denna jord.

Skivan kanske inte låter så fantastisk första gången man lyssnar, men den sätter igång tankarna och lyssnar man på texterna är det många som ger upphov till lite djupare funderingar än vad man ska äta till middag..... Musiken är både vacker och sorglig på samma gång. Inget lättsmält tuggummipop. Faktum är att första gången jag lyssnade på den (mer än 10 år sedan nu), tyckte jag den var outhärdlig dålig! Fast riktigt bara musik måste man ge några lyssningarna för att den ska sätta sig på djupet. Jag fick faktiskt Carolina att gilla skivan till slut också, även om det tog tid även för henne J. Vill man ha ha ytlighet finns det gott om det på reklamradiokanalerna. Låt nr 7, 9, 11, och 6 är mina favoriter, där låt nr 6 tar en in under skinnet på ett ofrånkomligt sätt.

Skriver snart igen.

/Jesper

collage

Idag hade vi besök av vår rådgivningssköterska. Hon besöker oss ca 1 gång i månaden och vid varje tillfälle finns en agenda. Måns och Ebba är alltid lika nyfikna på vad de ska få göra för pyssel/tankeövningar! Denna gång hade hon tagit med sig en massa tidningar och magasin där vi alla i familjen fick i uppgift att leta upp och klippa ut bilder som på nåt sätt påminner om Carolina. Det kan vara ett färgglatt foto, en glad hund eller vackra blommor. Alla tankar är tillåtna! För att minska på pratmaskinerna (barnen), satte vi på lite musik som jag vet Carolina gillade (Herreys och andra svenska 80-tals låtar). Alla fick välja ut sina egna bilder, sedan gällde det att samarbeta och välja ut de som passar bäst

Resultat blev en riktigt positiv överraskning! Snacka om färgglada bilder som för tankarna till en positiv och energifylld person! Så rätt, så rätt!

Här kommer slutresultatet som nu sitter uppe på en av husets alla väggar :-)

Lägesrapport

Har känt en längtan till att börja skriva mer på bloggen igen.  För mig är det viktigt att skrivandet ger mig något tillbaka och att det känns lustfullt. Sen skadar det ju inte om det finns vettigt innehåll att förmedla också. Det är att prioritera tiden till att skriva som är det svåraste…….

Tiden rullar på som inget hänt. För ca ett år sedan hade Carolina precis fått det positiva beskedet om att operationen var lyckad och tumören var radikalt avlägsen (som det på fackspråk heter). Sen gick det snabbt åt fel håll igen. Ingen långvarig glädje direkt……

Sommaren var i sammanhanget så bra den bara kunde vara. Vi hittade på en massa roliga aktiviteter och åkte land och rike runt för att träffa nära och kära. Tur det finns hundvakter som gärna ställer upp J. Att vädret var så himla fint, underlättade för oss som är badtokiga allihop J  Många upplevelsebesök blev det också. Vi hann faktiskt med: Tivoli och den blå planeten i Köpenhamn, äventyrslandet Tosselilla, Astrid Lindgrens värld, och Liseberg för att nämna några….. Är det nån gång man ska få skämma bort barnen är det väl i dessa tider!?

Om sommaren var någorlunda smärtfri, har hösten varit desto tuffare. Känslomässigt har det känts som en bergochdalbana och man har varit tillbaka till vinterns alla sinnesstämningar igen. Detsamma gäller även Ebba. Hon är den av barnen som har det svårast just nu. Hon funderar mycket om mamma och om sjukdomen. Har svårt att somna dessutom. Vi har fått låna en bok av vår rådgivningssköterska som kommer och besöker oss en gång i månaden. Den är framtagen av en mamma som mist sin man, där deras barn ofta hade svårt att sortera tankarna vid läggdags. Boken innehåller en massa tankesituationer som tex: ”tänk dig att du hade en tusenfoting! Hur skulle du fixa skor till den?” eller ”Tänk dig ett hus gjort av maräng! Hur skulle det se ut och kännas?” En tankenöt per kväll och Ebba gillar den!

Att sorgbearbetningen ofta går upp och ned, påpekade rådgivningssköterskan vid första besöket efter sommaren. Så rätt hon hade….. Den går i vågor och så kommer det säkert att förbli lång tid framöver. Tuffast är det på kvällarna, när man bara har sig själv att ro om. Då är det lätt att vilja ”fly” från allt jobbigt som kommer över en. Där kommer ofta mina kära ljudböcker in i bilden. Hur som helst är det viktigt att inte fly från känslorna hela tiden. Låta känslorna få komma när de kommer. Tror det är en bra strategi för att komma vidare i livet.  Fast samtidigt orkar jag inte ”bearbeta” hela tiden heller, så tror att ljudböckerna fyller sin funktion. Att vardagens bestyr kommer som en chock efter sommaren, samt att mörkret tränger sig på, kan ju också bidra till den lite lägre sinnesstämningen just nu. Ibland känns det som jag accepterat allt jobbigt som hänt och kan blicka vidare, men lika ofta är allt bara som ett stort svart mörker där jag försöker ta in verkligheten och dess konsekvenser.  Det kan ofta vara en svår balansgång att hantera alla härliga minnen från vår Carolina, och samtidigt blicka framåt i livet. Men…. man blir så illa tvungen att hantera det.  Jag försöker se det som att jag bär med mig Carolina inom mig. Hon finns i mitt bröst och i mitt hjärta!

Bilden nedan är från Gotland 2010 och det är Ebba som är en den lilla knodden!

En sak jag kommit till insikt under tiden som gått är att jag vill dela mitt liv med någon annan på sikt. Tvåsamheten förknippas med så mycket positivt i min värld! Givetvis är det Carolinas förtjänst att jag känner så. Att få dela med- och motgångar i livet, är en sån viktig del av mitt liv och jag behöver närheten av en person som håller av mig och som jag håller av. Att få vara nåt mer än bara pappa. Just denna ”fråga” är en av alla STORA frågor som jag och Carolina hann diskutera den sista månaden. Hon var väldigt tydlig med att hon ville att jag inte skulle leva ensam resten av livet. Både för hennes, min och för barnens skull. Den vetskapen bär jag med mig. Finaste Carolina!!!

Saga börjar prata mycket nu. Hon är bra på att förmedla sina känslor också. Härom veckan låg hon i sängen och sa: ”pappa!  –Jag, saknar min mamma!” Att höra sin tvååring säga det, sätter sig i huvudet. Går inte att hålla tillbaka tårarna….. Ofta vid läggningarna vill hon titta på bilder på mamma i mobilen. Jag har sparat ner alla foton från minnesstunden i telefonen, så det finns mycket att välja på. Häftigt ändå att hon minns så mycket!

Tur att det finns så mycket gott folk som gärna hjälper till med skjutsning till och från alla barnens aktiviteter. Utan er hade det inte gått!

Hjälpen med kontaktfamiljen är fantastisk! Barnen är där en gång i månaden och älskar det! De hittar jämt på en massa roliga aktiviteter som jag inte riktigt har möjlighet att få ihop själv. Att både barnen och jag känner kontaktfamiljen väl sedan innan, var en stor anledning till att jag valde att söka hjälp med den biten från kommunen. Att jag samtidigt kan få en hel helg bara för mig själv är riktigt bra. Även om det såklart blir en otrolig kontrast jämfört med allt liv och rörelse vardagen annars inbringar. Jag brukar prioritera att röra på kroppen när jag är själv. Löpning blir det minst 2 ggr i veckan, och har även varit med på vuxenhockey nu 3 gånger i höst. Skönt för både kropp och knopp att ta ut sig fysiskt. Bästa sättet att rensa skallen!

Molle har varit hos barnens kusiner i Mariestad nu i drygt 1 månad. För mig har det inneburit en otrolig skillnad i arbetsbelastning, även om Molle såklart saknas av alla i familjen. Jag försöker se det som positivt i alla fall. För närvarande arbetar jag 50%, där där jag är föräldraledig med Saga på fredagar. Skönt med ledigt just på fredagar, då vi ofta åker till långfärda gäster över helgen. Måns och Ebba hämtas kl 13 på fredagar, annars är det runt kl 16 som gäller.

Imorn lördag ska Måns ha sitt barnkalas. 7 barn kommer till landhockeykalaset som Måns har bestämt att det ska heta. J På söndag fyller han 8 år på riktigt!

Det var allt för denna gång.  Blir snart ett nytt inlägg. Då kommer jag bland annat skriva om besöket jag gjorde hos Carolinas överläkare i Lund 20 oktober. Skönt att få reda ut lite frågor och funderingar man hade……

Bröllopsdag

Idag är en speciell dag. Det är nu 3 år sedan jag och Carolina stod mitt emot varandra, såg varandra i ögonen och lovade varandra evig trohet tills döden skiljer oss åt. Åby sluss var platsen vi valt, en plats som för alltid kommer vara förknippad med allt fint som hände den dagen. 20/8-2011 var en helt underbar dag! Min och Carolinas alldeles egna! Dagen då vi två blev ett!

Dagen började med att vi tidigt på förmiddagen tog oss ut till Åby för att fixa bröllopsbilderna. Dagen innan hade vädret var allt annat än vackert. Riktigt höstrusk med blåst, regn och mörka mål som inte tydde på någon ljusning. Men vädrets makter skulle visa sig vara på våran sida. Tidigt på bröllopsdagen började det spricka upp, regnet blåste bort och även solens strålar lyckades hitta ner till vår lilla glänta.

Själva fotograferingen var också en höjdare. Full av inspiration och nyfikenhet hjälpte fotograf och kompis Magnus oss genom alla tänkbara sorters motiv. Lustfullt och en fantastiskt känsla!

Själva vigsel var givetvis väldigt speciell. Vacker stråkmusik när vi kom, fina tal och underbar musik. Tack alla ni som på ena eller andra sättet hjälpte till att göra vår dag till den mest minnesvärda vi upplevt!
Festen var full med skratt och galna lekar. Precis i min och Carolinas smak. Glömmer den aldrig!

Idag har jag och Saga (Måns o Ebba ville stanna kvar i bilen) varit och handlat Gerberablommor till Carolinas minnesplats här hemma i huset. Gerbera var blomman vi hade i vår bröllopsbukett, så valet av blomma kändes enkelt en dag som denna. Tänkte jag skulle lägga upp ett foto på hur minnesplatsen ser ut. Där finns smycken, stenar, klockor och andra minnessaker som gör att platsen känns extra mycket som Carolina.

Carolina var som ni vet en helt underbar människa! Jag har henne med mig i allt jag gör, alla beslut jag fattar och i alla stunder med barnen. Hon sa till mig att, så länge du tar dina beslut med ditt hjärta så står jag bakom dig, var det än gäller. Hennes ord finns som ett mantra i mitt medvetande. Har med mig de vart jag än går. Gör att tvivlen ibland minskas när jag funderar på om ett beslut var rätt eller inte.

På återseende!

/Jesper

Födelsedag

Idag 22 juni har varit Carolinas födelsedag. Känns såklart väldigt speciellt. 36 år borde inte vara någon ålder för en vältränad, kostintresserad, underbar mamma och fru. Verkligheten ville annat. Mycket tankar och känslor som bubblar där inne. Visst vill man minnas alla ljusa fina stunder som vi upplevet tillsammans. Men samtidigt kommer också den bottenlösa förlamande sorgen, som vill blanda sig in i sammanhanget.  

Barnen har plockat sommarblommor idag som vi satt vid Carolians grav. De är verkligen fina, barnen alltså. Även blommorna hade Carolina varit glad för. Saga klappar alltid på fotot som sitter på gravstenen. Hon minns verkligen sin mamma. Ofta säger hon till mig: ”titta mamma, pappa”! Då får hon kika på fotona från minnesstunden som jag sparat över till mobiltelefonen.

Det är länge sedan jag skrev nu. Mycket har hänt sen sist, men de flesta har nog bra koll på våra liv ändå. Tiden finns inte längre i samma utsträckning som när jag inte jobbade, samtidigt som orken, samt prioriteing inte heller legat på topp. Må så vara.

Till en början vill jag bara säga att: vem som helst får så klart sätta blommor vid graven.  Gravplatsen är inte bara till för familjen, utan även till alla er fina vänner som vill minnas Carolina och göra hennes viloplats till en positiv samlingspunkt. Vet att många redan varit förbi graven, vilket känns skönt för mig. Att känna att man delar sorgen, är på nåt vis lite enklare än att bära den själv.

En kort resumé på vad som hänt sedan sist jag skrev: Jag är tillbaka på jobbet. Numera jobbar jag 4 timmar om dagen, medan det i maj blev mjukstart med 2 timmar. 4 timmar kan tyckas lugnt, men snarare innebär det fullt upp i det dagliga livspusselt. En dag utan inplanerade träffar eller aktiviter ser ungefär ut så här: lämna barnen, hem ut med Molle, bil in till jobbet, jobba, hem, ut med Molle, hämta barnen, packa upp, vara med barnen, laga mat, disken, lägga barnen, sedan runt kl 21:30 fritid så som tex dammsugning,  tvättning, telefonsamtal mm. Som tur är har jag fortfarande mycket hjälp, både när det gäller barnen, huset och Molle. Vecka 27 är min sista sjukskrivningsvecka, sedan är jag att betrakta som frisk…………….Man kan tycka mycket om det, men jag har valt att se det som ett steg i rätt riktining. Jag slipper i alla fall ha kontakt med försäkringskassan mer. Efter 6 veckor semester kommer jag troligtvsi fortsätta jobba 50%, fast nu som föräldrarledig istället för sjukskriven den andra halvan av arbetstiden.

Både jag och Måns har gått på terapi inne på lasarettet. Måns har vid 5 tillfällen fått träffat andra barn i samma situation där de kunnat pyssla och prata om sina upplevelser, samtidigt som de får känna att det faktiskt finns andra barn i samma situation. Jag har varit med i en samtalsgrupp med 2 andra vuxna , där de också mist sin respekive samt har gemensamma barn. Jag tycker det varit väldigt skönt att kunna dela med mig av mina upplevelser/erfarenheter. Mycket känns igen, samtidigt som mycket också skiljer sig åt. Men som jag skrev tidigare, det känns skönt att veta att man inte är ensam om detta, även om det ofta känns så. En viktig del i Ebbas terapi är nog att hon får vara ute hos hästarna så ofta. Det började egentligen 2012 med att Carolina frågade en vän och kollega om hon inte fick använda hennes 2 hästar ibland. I gengäld kunde ju Carolina passa på att utfodra och se till att mocka mm. Det hela var en sk win-win situation där både Carolina ock kollegan blev nöjda. Ibland följde Ebba med Carolina för att rida. Numera kommer kollegan ofta ut och hämtar Ebba för att vara med henne under en hel dag, ute på sin hästgård. Ebba älskar det, och har blivit en riktig hästtjej. Det är ett väldigt privilegium, både för mig och Ebba, att få ha tillgång till ett sånt fint ställe och kollegans tid som hon lägger på Ebba. Imponerade!

Jag och barnen har fortfarande kontakt med vår rådgivningssköterska. Hon är verkligen helt fantastisk och ett stort stöd i vår sorgeprocess. Ca var tredje vecka kommer hon hem till oss, då vi samtalar kring ett för dagen uppsatt tema.

Helgerna de sista 2 månaderna har spenderats med mycket resande till släkt och vänner. Många roliga saker har vi fått göra, såsom: cykelutflykt, sporthallsaktiviteter, segling och klättring för att bara nämna några. Egentligen har bara en sak fattats, för att göra det till en supervår, Carolina.  Ganska viktig ”sak” om man ska utrycka det milt. Här kommer en bild på Måns och Ebba som klättrar uppför en nästan lodrät 20 m, hög klippa utanför Gamleby. Jag blev väldigt imponerad av barnen som klarade många svåra leder.

Barnen har varit hos kontaktfamiljen 2 helger redan. Familjen känner jag väl sedan tidigare, vilket var ett krav från min sida. Barnen har tyckt det varit jättekul och trivs som bara den. Sist blev Ebba lite beskviken över att de bara skulle sova över 2 nätter. 5 tyckte hon var lagom! J Sen att min bil ser ut som ny, både utvändigt och invändigt varje gång den varit hos familjen är ju superlyxigt!

Det finns stunder numera där jag inte tänker på Carolina. De är få, korta och lätträknade. Men jag väljer att se det som positivt och som en del i sorgebearbetningen. Det handlar inte om att jag glömmer henne, utan snarare att ge plats för nånting annat också.

Till sist vill jag tipsa om ett mycket rolig satirserie på svt.se/humor. Den heter ”Folkets fräsmsta företrädare”. Varje avsnitt är ca 4 minuter långt och sänds bara på webben.  Carolina hade absolut gillat den. Mycket nöje: http://www.svt.se/folkets-framsta-foretradare/se-program/

Oj nu är klockan visst över 01, läggdags…….

/Jesper

Gravsten på plats

Nu har gravstenen kommit på plats. Var inne i Växjö i veckan och köpte vit dekorationssten som jag tänkte ha i botten på "rabatten". Sen är tanken att jag ska kunna placera blomkrukor och andra större dekorationsstenar ovanpå den vita stenen. På själva gravstenen har jag valt till ett porslinsfoto som har samma hållbarhet som gravstenen i övrigt. Både för mig och barnen blir det verkligare och mer personligt på nåt sätt. Saga säger redan "mamma" när vi är där. Känner mig mycket nöjd med slutresultatet faktiskt. Den kommer ju att stå där under lång tid och då känns det viktigt att man är nöjd och att den känns värdig Carolina. Här kommer några bilder, både före och efter slutfinishen.

Tankar

Drömmer om Carolina varje natt numera. Somnar allt som oftast snabbt, fast sent på kvällen. Alltid med en ljudbok i mina öron. I drömmen är hon alltid levande, men ofta sjuk.  I drömmen är jag tacksam över att hon lever, vi pratar och resonerar om just detta och om andra saker som händer i våra liv. Hon är precis som hon alltid har varit, samma fina underbara Carolina. Nätterna blir mitt sätt att få kontakt med henne, i drömmen finns ingen död närvarande. Vissa nätter är inte lika lugna, då finns paniken där och tankarna bara snurrar. Men som sagt, jag är tacksam över våra fina möten när mitt undermedvetna och drömmarna får bestämma.

Just nu läser jag (jo jag anser att jag läser när jag lyssnar J) Simon Scarrows böcker om de två romerska soldatarena Macro och Cato.  Helt ok böcker, men inga favoriter. Jag är inne på den 8:e av totalt 9 böcker som finns på svenska, så snart blir det nya bokteman. Det är ganska skönt med böcker som är fjärran från mitt eget liv, där jag kan ”fly” och känna att jag är glad att jag i alla fall lever på 2000-talet och i Sverige. Historika böcker är mitt gebit.  Romarriket och medletiden är jag särskilt intresserad av. Ofta krig och elände, men det häftigaste är att få en inblick hur det var att leva då. Men framför allt att få lära känna och följa huvudpersonerna i böckerna.

Jag har märkt att det är ganska skönt att få några timmar åt mig själv (och hunden Molle) nu när barnen är på skola/förskola. Dels hinner jag med lite praktiska saker, dels kan jag ägna mig åt att bara sitta och dricka lite kaffe och läsa tidningen. Har även hunnit med och tränat och vilat emellanåt. Ofta har jag ett fysiskt möte inplanerat per dag fortfarande. Det kan röra sig om kurator, psykoterapeut, Nordea, Folksam, barnens lärare, mitt jobb, kontaktfamilj, bergvärmesnubbe mm.  

Tid att sörja och bearbeta allt som hänt är lättare att ta sig an nu när alla barn är friska och har barnomsorg. Det är mer ”djupa dalar”, men också ”högre berg” än tidigare. Mycket upp och ner som sagt. Min förhoppning är att jag får vara 100% sjukskriven april ut, så att jag kan börja jobba 2 h/dag i maj. Det  hade verkligen varit skönt, men verkligheten är ju att det finns läkare och en försäkringskassa också, som vill att jag ska tillbaka till arbete så fort som möjligt………

Det är mycket tankar som snurrar där uppe. Det gäller att jag kan se tankarna som just tankar, och inte analysera och har dåligt samvete över att de kommer. En tanke som ofta kommer och som hänger ihop med att se sig själv som ett offer, är att alla borde få uppleva hur det är att mista sin respektive. Då blir det åtminstånde rättvist….. Självklart vill jag inte detta på riktigt, men tanken finns där trots allt. En annan konstig tanke som kommit på sistånde är att jag ser mig själv leva med helt okända kvinnor som jag ser på stan eller som tex står i liftkön till skidbacken. Hur hade det livet sett ut och skulle jag vilja ha det så. Svaret är alltid NEJ! Jag vill inte ha någon annan, bara min egen fru! Detta är som sagt bara flyktiga tankar, finns ingen relevans i dem som tur är.

På tal om liftkö, så har vi som ni kanske förstår varit i fjällen. I oktober fick vi reda på via en cancerstiftelse där vi ansökt om plats, att hela familjen får vara i ”Stefans stuga” i Lindvallen vecka 12. Carolina var överlycklig över detta och såg med glädje fram emot denna vecka. Nu blev det ju inte riktikt som det var tänkt, men vi fick göra det bästa av situationen. Stugan var riktigt lyxig och stor (150 m2) och hade plats för ca 10 personer, så det var bara att höra med släkten vilka som var sugna på att haka på. Vi blev totalt just 10 personer och hela veckan får betecknas som mycket lyckad. 

Skönt med miljöombyte och att få lite mer tid för sig själv. Barnen hade med 2 kusiner och lärde sig att åka skidor ännu bättre.  Att det ingick liftkort, skiduthyrning och gratis inträde till badhuset var ju heller inget som gjorde det värre direkt.

Kontaktfamilj verkar det bli. Än kvarstår kommunens utredningensresultat, men beskedet jag fått hitills är att det borde inte finnas några hinder. På fredag kommer två socialsekreterare på hembesök för att se hur barnen har det här hemma. Familjen som barnen i så fall kommer att vara hos ca 1 gång/månad är en familj inom släkten, där jag är helt säker på att barnen kommer få det bra. Det är ett måste, annars hade kontaktfamilj inte varit ett alternativ för mig. Meningen är att jag under en sådan helg ska få tid för mig själv, ladda batterierna och kanske träna lite.

Det var allt för denna gång. Tack för att ni läser och följer oss på vår resa. En resa ingen av oss vill göra, men som vi måste ta oss igenom. Vi sitter där i båten och försöker hitta en riktning att följa. Då är det skönt att ha varandra i alla fall!

/Jesper

3 månader

Idag är det 3 månader sedan Carolina somnade in för gott i min famn. Egentligen har inte mycket förändras. Det är bara små små steg i "rätt" riktning som tagits sen dess. Situationen känns nästan lika overkligt som då. Att ta in den fulla betydelsen går ännu inte. Även om jag såklart logiskt sätt är fullt medveten om vad som har skett och att jag och barnen aldrig mer kommer återse Carolina, så känns hela situationen som ett stort missförstånd. Carolinas necessär står ju fortfarande ouppackad i badrummet. När kommer hon tillbaka och avslöjar "bluffen"? Sånna tankar florerar ständigt i mitt huvud........

Det går upp och ner med sorgen. Idag har varit en dag full av känslostormar. Det är både skönt och jobbigt. Men det är väl så det funkar antar jag? Sorgen får pysa ut då och då, som på ett cykeldäck. Släpper man ut all luft på en gång, går det ju knappt ens att leda cykel framåt...... I själen är jag inte lika stark som jag kanske uppfattas. Men som jag har skrivit tidigare. Jag har ju inget val, jag får fortsätta att leva. Ytterligare en dag till utan Carolina vid min sida, ska klaras av att leva.

Det är svårt att hitta något ljus i framtiden. Därför försöker jag ta en dag i taget. Annars får jag svindel och det gynnar ingen. Det är lätt att tänka att man borde fokusera på det man har (barnen), och inte på det man inte har (Carolina). Men det är lättare sagt än gjort. Jag tänker på Carolina hela, hela tiden. Konstigt nog drömmer jag inte jätteofta om henne. Det kanske är hjärnans sätt att pausa?.........

Denna veckan har varit den första veckan som löpt på någorlunda på rutin. Inget barn har varit sjukt och Saga har för första gången varit en hel vecka på förskolan. För närvarande är jag sjukskriven på 100% mars ut. Sedan är det tänkt att jag ska börja "testjobba" 2 timmar om dagen. Är dock osäker på om jag mentalt är redo? Känner egentligen att det jag behöver är lugn och ro. Har 1,5 år av hemskheter och inre stress att ta itu med. Att kunna få vara hemma och ta hand om mig själv, medan barnen är på förskola/skola känner jag en längtan till. Dit är jag långt ifrån ännu.

Även om "pappersarbetet" kraftigt avstannat kvarstår fortfarande många lösa trådar att nysta upp. Tex håller elpannan på att lägga av. Elpatronerna börjar rosta sönder, så jag måste fokusera på ny panna/varmvattenberedare. Jag har dock bestämt mig för att när jag ändå byter panna, byta till en bergvärmepump istället. Känns helrätt i min situation. Imorn kommer femte och sista bolaget på besök för att visa att just deras bergvärmepump är den bästa på marknaden.......

Efterlysning: Är det någon som äger en Hilti borrmaskin och som kan tänka sig låna ut den till mig? På grinden till baksidan hade jag tänkt borra fast grindstoppet i marksten. Har inte hittat någon ännu.

Avslutningsvis känner jag att jag måste avrunda med något positivt och roligt. En väldigt stor positiva sak är att barnen allt som oftast sköter sig exemplariskt och är ett föredöme! Både Måns och Ebba tar ansvar med Saga och tillåter att hon leker och klänger tillsammans med dem. Sist men inte minst, kommer här en länk med mitt absoluta favoritklipp på youtube. Många av er har säkert sett det förut, men det kan ses om och om igen. Mycket nöje: https://www.youtube.com/watch?v=Sen321ZRFd0

Tack alla för att ni hjälper och stöttar min familj!

/Jesper

Sjukstuga

Så, nu hoppas jag att sjukstugan här i hemmet är över. Vill ju egentligen inte klaga men känner ändå ett visst behov av att få dela med mig av tillvaron här hos Tannerfalks i Rottne……Alla i familjen fick till slut magsjukan. Ingen samtidigt som någon annan. Skönt på ett sätt, men samtidigt blir hela förloppet mer utdraget. När man trodde att det var över fick Måns det i torsdags en andra gång.  När man sedan i söndags natt skulle gå och lägga sig ropar Måns från sängen:  -Jag har spytt. –Jag har spytt. Måns fick alltså härligheten även en tredje gång. Ja vad gör man? Smått handlingsförlamad hjälper jag honom till badkaret för att duscha av sig. På väg in mot duschen spyr han ner hela badrummet. Stackarn fick stå i duschen mellan kl 00 till 01 medan jag körde hela saneringsproceduren. Tre tvättmaskiner bidde det, samt en hel del grumme tvättsåpa. När sedan jag skulle ta en dusch var såklart varmvattnet slut…… Nu hoppas jag att vi slipper eländet. Det är sånna här stunder man vill vara två, en som tar hand om barnet och en som tar hand om saneringen.

Allt blir svårare när man barnen har magsjukan. Alla syskon måste stanna hemma, hundpromenaderna blir knepigare att lösa, ingen vill såklart komma på besök, eller ta emot besök. I de situationerna är det skönt med hjälp av familjen, grannar och vänner. TACK!

Annars var söndagen en riktigt höjdare. Jag, Måns och Ebba var tillsammans med min mor och såg på bion Frost i Växjö. Barnen har aldrig tidigare varit på en riktigt biograf (Moheda Bio räknas inte i sammanhanget) så då var det häftigt värre att få se en film i 3D! Filmen var helt ok, framför allt riktigt rolig emellanåt. Det var nog skönt för oss alla att få skratta av oss lite. Nassim Al Fakir som gör snögubben Olofs röst är ett verkligen fenomenal! Sen är det alltid skönt med lyckliga slut också!

Så här i OS-tider kan jag inte sluta fascineras av likheten mellan min Carolina och Charlotte Kalla. Både till utseendet men också  till sättet. De är båda väldigt vackra och båda två har ett helt underbart härligt leende. Både Carolina och Charlotte är otroliga kämpar som aldrig ger sig. Jämför själv på bilderna nedanför!

          

Jag nämnde i förra blogginlägget att jag skulle ta upp lite förhållningssätt till hur man kan se på det här med döden. Efter tips från svåger Jonas har jag tagit del av en mycket bra föreläsning på nätet. Filmen är 15 minuter lång och jag rekomenderar alla att se den. Länken kommer här: http://www.ted.com/talks/stephen_cave_the_4_stories_we_tell_ourselves_about_death.html

I stora drag handlar det om att se livet som en bok. Vad som händer utanför bokens sidor spelar ingen roll. Lika lite som att man inte finns innan man föds, finns man inte när man är död. En kort bok kan var minst lika bra som en lång. Det gäller att fylla sidorna med en så levande story som möjligt. Boken finns alltid kvar, det går alltid att ta fram och läsa den. Och för huvudpersonen i boken är handlingen lika levande varje gång.

På nåt sätt stärker det mig att tänka så här om livet. Alla kommer vi få våra egna böcker såmånigom.  Och Carolinas bok blev sannerligen ingen långtråkig meningslös diktsamling. I hennes bok händer det grejer, till 110%, både positiva och negativa.

Egentligen vill jag ju gärna tro att Carolina är med mig jämnt, stöttar mig i mina beslut och ser och känner med mig. Vem vet, kanske är det så. Men oavsett, finns Carolina alltid i barnen. Barnen är våra, vi finns i dem. Jag ser Carolina i dem.

Nu ropar Saga på mig från sängen, ett tecken på att det är dags att sluta skriva kanske.

Hörs och ses!

/Jesper

Urnsättning

Nu är det snart en vecka sedan urnsättningen ägde rum.  Det var en vacker stund som jag delade med hela min och Carolinas närmsta familj. Akten började med att vi samlades inne i bakre delen av Söraby kyrka. Där på en pedistal stod Carolinas urna. Lika vit och vacker som hennes kista. Precis som kistan, var även urnan dekorerad med blomman Linnéa. Är ganska säker på att Carolina hade stått bakom mig i valet av både kista och urna. För det mesta hade vi faktiskt samma smak när det gäller ”prylar”. Ofta använde vi ordet ”Jesper&Carolina” som beskrivande ord för att förklara när saker verkade passa oss. Inte för pråligt och inte för tråkigt. När vi satt och kollade på hus i smålandsposten på lördagarna kunde det tex ofta låta så här från nån av oss: Titta! Här är ju ett ”Jesper&Carolina”-hus! Då visste man precis vad den andre menade……

I alla fall…..Prästen Anders läste ett fint stycke  och alla närvarande fick tända varsitt ljus. Jag fick bära Carolina i min famn, när vi sedan sakta gick ut ur kyrkan och upp till gravplatsen. Just den stunden när jag höll urnan tätt mot kroppen (eller rättare sagt mot vinterjackan) kändes riktigt fin. Kändes nästan som jag fick krama henne en sista gång. Tillsammans med barnen firade jag ner urnan i det lilla hålet som var urgrävt i marken. Alla hade varsin blomma som vi kunde lägga vid graven när vi sedan tog vårt sista farväl av henne. Barnen skötte sig galant genom hela ceremonin, trots det iskalla vädret. Här kommer en bild på hur urnan såg ut.

Nu över till nåt annat…..Jag kommer inte skicka ut tackbrev till alla som närvarande på minnesstunden. Jag hoppas och tror att ni känner min tacksamhet ändå, över att jag fick dela denna stund med er alla. Vill också passa på att tacka för alla insamlade gåvor till Rädda Barnen! Pengarna kommer göra skillnad för många barn som har det svårt!

Annars är det fortfarande mycket ”pappersarbete” som dagarna kretsar runt. Även om mycket börjar falla på plats. Gravsten är i princip spikad, boupptäckningen kan snart skrivas under och de flesta försäkrings- och pensionspapper  är undertecknade och inskickade. Trodde inte det var sååå mycket som måste fixas om jag ska vara ärlig. Ändå var vi ju gifta!

Idag var min 35års-dag. Eller snarare igår, klockan är över midnatt nu…. Har upplevt roligare födelsedagar om man säger så, även om jag inte är ett fan av att få just presenter. Prinsesstårta bidde det i alla fall, och lite innebandyträning på det. Men jag blev faktiskt ”väckt” i morse av barnen och Birgitta som sjöng för mig. Måns och Ebba hade gjort massor med fina pärlplattor som de gav mig. Inslagna och allt. Perfekta presenter!

Annars har Ebba fått magsjuka nu ikväll och redan kräkts ner två omgångar sängkläder. Nu har alla barnen fått sin del av kakan. Hoppas mer än vanligt att jag ska slippa få det. Känns som det räcker med att barnen är drabbade…..Birgitta har stannat kvar efter urnsättningen.  Hennes hjälp är verkligen oumbärlig.

Sagas inskolning på förskolan är nu klar och har gått mycket bra. Hon tycker verkligen det är roligt att komma till ”dagis”. Veckan som gått har förstörts av magsjukan , men tror hon kommer snabbt in i det igen. Jag kommer vara sjukskriven på 100% hela februari ut till att börja med. Sedan får vi se om jag känner att jag har kraft och ork att ”belasta” huvet med jobb. Ofta innebär mitt jobb, krav på effektivt arbete med tidssnäva deadlines. Många olika projekt som ska hållas koll på. Är inte alls säkert att jag är redo ännu. Jag sover något bättre på nätterna nu i alla fall. Även om det såklart finns riktigt dåliga nätter fortfarande.

Allt för denna gång. Tack för uppmärksamheten! Nästa gång kommer det lite tips på hur man kan se på döden. Lagom lättsam avslutning va!

/Jesper

Min idol!

Tiden rullar på. Vardagen utan Carolina har nu blivit en verklighet som jag måste ta förhålla mig till, vare sig jag vill eller inte. Jag försöker att leva en dag i taget. Inte analysera hur och varför jag mått som jag mått, när dagen börjar gå mot natt. Inte ge mig själv dåligt samvete för att jag inte sörjt och gråtit så mycket som jag tycker att jag borde göra. Det är inte lätt. Hela tiden målar hjärnan upp en föreställing av hur jag borde må. Den bilden säger oftast att jag borde ligga nerbruten av sorg större delen av dagen. Som tur är stämmer inte den ”negativa föreställningen av framtiden” särskilt ofta med verklighetens känslotillstånd. Mitt uppmålade framtidsscenario tycks alltid vara mycket värre än verkligheten. Även om jag långt ifrån känner mig ok, mår jag trots allt inte lika dåligt som jag tänkt mig.

Jag har tidigare i livet ofta försökt sätta mig in i andra människors livsöden, där de mist en livspartner eller ett av sina barn. Det jag då inte inte kunde förstå var hur de kunde fortsätta leva ett någorlunda lyckligt liv? Borde de inte vara ständigt nerbruta av all sorg? Var får de alla kraft ifrån? Där nånstans brukar hjärnan sätta stopp, längre än så kan/orkar man normalt sett inte ta in. Tankarna skjuter genast bort att det skulle kunna hända en själv..... Men jag tror har kommit på svaret nu. De handlar inte om någon rymdforskning, de har helt enkelt inget val. De måste fortsätta leva. Hur omöjligt det än känns så måste man fortsätta leva. Fortsätta med sin nya vardag, sitt nya liv.

Carolina var en helt fantastisk människa. Hon var min idol! Hon visste hur man skulle utnyttja varje liten stund av ”ledig tid”. Hon har alltid så länge jag kännt henne kunnat släppa tråkiga vardagssysslor för att istället göra roligare saker. Jag kan känna en glädje i att hon hade den förmågan. Jag däremot tänker ofta att: jag ska bara fixa tvätten först, bara städa lite här först, bara laga den här trasiga saken…….Jag ska försöka ta lärdom av min fru, hon hade så rätt så rätt.

En annan sak som jag och förhoppningsvis flera med mig bör ta efter är klyschan att: inte klaga på småsaker. Tiden är för dyrbar för att sånt ska ta upp ens tid. Ägna din tid åt de du älskar och håller av istället.  Men framför allt: var tacksam! Att inte behöva ha ont i kroppen är en ynnest som jag förhoppningsvis aldrig kommer att förtränga bort. Jag vill väl egentligen inte att folk ska sluta ”klaga” på sina småsaker, jag gör det själv ofta. Däremot önskar jag att folk (jag inkluderad) blev mer medvetna om att det är just småsaker.  

Till er som inte har tillgång till Smålandsposten eller missade minnestexten där i torsdags 16 januari, bifogar jag här den som en jpg. Tyvärr finns den inte på ”smp.se”. En minnestext i tidningen har krav på sig att vara information och av allmänsintresse, därför ser den ut som den gör. Jag får inte skriva till Carolina i texten, utan hur hon var som person och vad som kretsade runt hennes liv. Därför kan den kännas lite träig och opersonlig att läsa. Hoppas det funkar att öppna och läsa den i alla fall.

Det var allt för denna gång. Återkommer om nån vecka med mera tankar och reflektioner…..

/Jesper

Hjärnspöken

Lördag kväll 23:52, min mor och far har precis åkt hemåt, Molle är rastad och barnen sover. Ensam.

Känns som det räcker nu. Nu får du faktiskt komma tillbaka till mig Carolina! Jag har klarat leva över en hel månad utan dig, det är förbanne mig inte dåligt. Men nu ger jag mig, nu får du komma fram igen......... Hur länge ska man ha den här förbannade lamslagna känslan av tomhet inom sig? Troligen under lång lång lång tid så klart. Men det känns ändå som det räcker. Jag orkar inte känna denna sorg, saknad och ilska hela hela tiden längre nu....

I nästan alla andra situationer i livet har man alltid ett val. Även om valet är svårt att ta, har man nästan alltid ett val. Man kan alltid säga upp sig från jobbet när den biten känns för djävlig, man kan flytta till annan ort om man vantrivs, man kan byta bil när man tröttnat på sin nuvarande osv. Jag vill också ha ett val nu! Jag accepterar inte Carolina inte kommer tillbaka till mig och barnen, det är inte ok! Jag säger upp mig från livet! Kan man det?........

Samtidigt vet jag såklart att det inte går. Men så här funkar min hjärna just nu. En del av mig vägrar att bli behandlad på detta sätt, en annan del vet att jag måste acceptera situationen och leva en dag i taget. Inte tänka längre framåt, inte tänka på att vardagen kommer så småningom. En dag i taget Jesper........

Jag förstår att det måste vara svårt att veta hur man ska kommunicera med mig. Det hade i alla fall jag tyckt i er situation. Man vill stötta och hjälpa till på alla möjliga sätt, samtidigt som man inte vill vara påtvingande och störa mig i sorgbearbetningen. Därför tänkte jag prata lite klarspråk, är bara onödigt att linda in saker och ting..... Det är alltid ok och mycket uppskattat att ringa och skicka sms, eller skriva kommentarer på bloggen, osv. Positiv feedback är som mat för en utsvulten varg för mig just nu. Svarar jag inte i telefonen så betyder det inget mer än just det. Jag ser att ni har ringt, men jag kanske inte kan eller orkar prata för tillfället. Att prata om Carolina-minnen är också bara till godo, det gäller även för barnen. Var inte rädd att prata om Carolina inför mig eller barnen, det rör inte upp några jobbiga känslor, tvärtom så påskyndar det sorgebearbetningen.

Jag behöver vara tydlig med vad jag behöver för hjälp. Jag ska inte känna nåt dåligt samvete när jag ber om hjälp, men det tar emot. Det är emot min natur. Var inte rädda att erbjuda er hjälp, men tar det samtidigt inte som något kritik om jag inte tar emot den. Jag ser ändå den utsträckta handen.

Jag vet att ni är jättemånga som tänker på mig och barnen och jag har fått läsa och höra så otroligt många fina saker. Jag är innerligt tacksam för detta! Och jag har fått absolut bästa tänkbara hjälp från släkt och vänner. Jag kan inte beskriva min tacksamhet tydligt nog. Att ni ställer upp så för mig gör mig gråtfärdig bara det! Det jag och barnen behöver mest just nu är närhet och trygghet. Att ha folk omkring oss. Även att få möjligheten att idrotta och röra på kroppen är en viktigt del i min situation. Bearbetningsfasen är lång och tar inte skada av det. Snarare ger det mig ett andrum att bearbeta den.

Trots alla hjälpande människor känner jag mig ensammast i världen...... Fast kanske det inte så konstigt. Mitt liv har gått från att vara bästa tänkbara för drygt ett år sedan, till att som det känns just nu, vara sämsta tänkbara. Min ena hälft är borta och nog vore det konstigt om inte det kändes.....

Kvällarna och nätterna är värst. Att gå och lägga sig är förknippat med panikkänslor. Det är då alla känslorna väller in hos en. Då kommer allt undanträngt tillbaka. Som tur väl har jag insomningstabletter i nattduksbyrån, men de vill jag inte ta av ren slentrian. Jag vill inte bli beroende, utan ha de där mest som säkerhet i fall jag behöver de. Men nu har jag inte somnat före kl 03:00 någon gång senaste 10 dagarna. När klockan går över 3-snåret åker pillerna fram. Jag behöver ju trots allt sova. Måste tvinga mig att gå och lägga mig i tid. Nu är klockan över 01:00 och jag tänker göra ett försök att sova.

Tack för att ni finns!

/Jesper