cancer, just det.

Tänk att jag fortfarande svårt att fatta att det ofattbara ordet tillhör mig. Frågan är om jag ens har fattat hur farligt det är. Eller vill jag inte fatta? Ofta mår jag ju så bra och är så glad. Men så finns det där och lurar bakom liksom. Tankarna och vetskapen om att jag har drabbats av en allvarlig sjukdom där ingen kan sia om utgången. Kanske jag nästa sommar lever på som vanligt, med hår. Kanske jag bara behöver gå på kontroller då och då. Kanske har operationen misslyckats och cancern har spritt sig i kroppen. Kanske lever jag fortfarande under ständig skräck över att inte bli kvitt sjukdomen. Ja, jag kan fundera på i all oändlighet känns det som. Men tyvärr tjänar det inget till. Leder ingen vart. Jag kommer inte finna några svar om framtiden. Det som är nu är nu och jag har en familj som behöver mig.