Tänkte att jag skulle ta och rapportera vilken härlig minisemester vi haft i Halmstad med Äventyrsland, havet och camping. Tänkte berätta om den här härliga dagen med lång ridtur och cykling till badet i Stojby. Ville berätta om vår tjej som så duktigt cyklat dessa fem km fram och sen tillbaka. Men vad händer? Nu ikväll i samband med middagen börjar jag må dåligt. Illamående. Brännande känsla i munnen. Uppsvälld runt ögon. Uppsvullen mage (värre än vanligt). Gått upp 1,5 kg sen i morse. Av någon anledning har jag lagt på mig vätska. Kände av det redan igår när vi åkte hem från Halmstad. Tjock känsla runt ögonen och ringarna på fingret satt trängre. Hade dock ingen vikt på mig på några dagar men om jag inte lagt på hullet av onyttigheter hade jag redan i morse gått upp 1,5 kg på en vecka. Varför lägger jag då på mig vätska?? Har njurarnas blivit sämre igen? Varför i så fall? Det togs blodprover i tisdags och jag antar att de kollar njurvärdena då. De har inte hört av sig om att några värden var dåliga, har visserligen inte varit hemma, men de har inte ringt på mobilen.
Sjätte behandlingen börjar på måndag. Det brukar ju vara sista, sen har ofta kroppen fått nog. De ska kolla upp hjärtat på mig om jag fixar två till. Hoppas, hoppas! Kanske reaktionen nu ikväll bara är ett tecken på att jag faktiskt är under behandling hela tiden. Det händer saker i kroppen. Jag vill så gärna glömma det, leva på som vanligt. Det gör jag med. Men visst blir jag trött. Nu när vi var iväg i Halmstad var barnens farmor och farfar med de första två dagarna. Det blev lite avlastning. Jag kunde få den vila jag hastigt behöver. Jag skäms över att jag blir så sjukt trött ibland. Man sitter liksom inte på en liten pinnstol (utan ryggstöd) med penna och papper i handen och somnar (bildbevis finns tyvärr). Inte heller sitter man i en berg- och dalbana och känner att om jag blundar så somnar jag.
Kanske har jag kört på för hårt de sista dagarna, eller så är det bara så att jag har cancer. Cancer, cancer, cancer. Ja, just det så var det. Och allvarlig dessutom. Jävla skit!
Sjätte behandlingen börjar på måndag. Det brukar ju vara sista, sen har ofta kroppen fått nog. De ska kolla upp hjärtat på mig om jag fixar två till. Hoppas, hoppas! Kanske reaktionen nu ikväll bara är ett tecken på att jag faktiskt är under behandling hela tiden. Det händer saker i kroppen. Jag vill så gärna glömma det, leva på som vanligt. Det gör jag med. Men visst blir jag trött. Nu när vi var iväg i Halmstad var barnens farmor och farfar med de första två dagarna. Det blev lite avlastning. Jag kunde få den vila jag hastigt behöver. Jag skäms över att jag blir så sjukt trött ibland. Man sitter liksom inte på en liten pinnstol (utan ryggstöd) med penna och papper i handen och somnar (bildbevis finns tyvärr). Inte heller sitter man i en berg- och dalbana och känner att om jag blundar så somnar jag.
Kanske har jag kört på för hårt de sista dagarna, eller så är det bara så att jag har cancer. Cancer, cancer, cancer. Ja, just det så var det. Och allvarlig dessutom. Jävla skit!
Styrke kram
SvaraRadera