Ikväll startar det årliga Frisksportlägret. Det jag varit med på 33 ggr (missade ett när jag var 14 och och hade sommarhäst samt förra året då Saga var nyfödd). Ett frisksportläger som går under sundhetens tecken. Träning, kost och avhållsamhet från alkohol och tobak är väl det som legat mig varmast om hjärtat. Alla de faktorer som är viktiga om man vill undvika cancer. Trodde jag var friad att jag levt mitt liv som man ska. Men jag har levt under falsk trygghet.
Lägrets schema kan man utan och innan. På måndag är det traditionsenlig damvolleyboll och hellensk mångkamp. Man har genom åren gått från den ena aktiviteten till den andra. Samlat medaljer. Valör har skiftat men det är inget jag bryr mig om eftersom det är själva aktiviteten som är rolig i sig. Att idrotta tillsammans dagarna i ända. Visserligen har aktiviteterna för egen del minskat sen barnen kom men några tävlingar och gympapass eller löparrundor har man klämt in mellan matlagning på stormkök och disk utomhus i specialtillverkade diskställ. Ni ska bara veta vad trevligt det kan vara att stå och diska tillsammans med andra frisksportvänner.
I år är det i Hallsberg. Alla i min familj är där utom vi. Jonas , Oscar och Daniel med sina familjer. Pappa är där med Marita. Mamma är där. Men inte vi. Det är enda tillfället på ett helt år som vi syskon och föräldrar ses alla samtidigt under flera dagar. Att få lite vardag tillsammans. Att kusinerna kan umgås mer än bara någon helg per år. Det är så lätt att ta det för givet att få träffa sina syskon och syskonbarn. Men det är inte så lätt när man är många och utspridda i Uppsala, Julita, Mariestad, Motala och Nyköping. Vi är alla totalt 22 personer. Då är lägret ett väldigt bra tillfälle att ses på. När finns nästa möjlighet??
Under sista åren har jag dock tagit det lite för givet och gnällt lite på att det är lite jobbigt att bo i tält med små barn när det är kallt och regnigt (det är ju ofta det här i Sverige v.28). Men att sitta här hemma i soffan när de andra sitter och dricker te under kvällshimlen, ja då känns det annorlunda. Just nu skiter jag i om lägerplatsen inte är optimal för just oss. Jag skiter i om det är lite geggigt av regn, eller lite kalla nätter. Jag skiter i om jag inte hinner vara med på alla de aktiviteter jag egentligen hade velat. Jag saknar ju atmosfären. Jag saknar vännerna/bekanta som man faktiskt bara ser en gång om året (nu var det två år sen sist). Vänner/bekanta man bara har där. Sådana som man inte har kontakt med i sitt vardagliga liv men som funnits på lägret under ungefär 33 år. År ut och år in. Samtalen är lätta. Det var som igår fast det var ett år sen sist. Just nu i år är det dock några av mina närmaste vänner som inte kommer att vara där av andra orsaker. Det känns lite lättare kanske. Dem träffar jag ju ändå övriga tider på året som tur är (även om jag gärna träffat Lena och Johan mycket oftare än vad vi får till). Frågan är dock: hade jag mått bra av att vara på lägret i år så som situationen är just nu? Hade jag velat visa min sjukdom? Skulle jag orka? Orka emotionellt? Hade jag pallat med tempot? Det är inte så lätt att komma undan för vila. Det krävs ändå rätt mycket.
Så, nu har jag fått skriva av mig lite. Säkert tappat ett par hekto vätska i form av tårar. Illamåendemedicinen börjar hjälpa en smula. Dags att ta hand om sin kropp och gå och lägga sig. Har imorgon bokat in en ridtur med en tjej som har häst i stallet. Kanske avbokar jag, kanske inte. Det är en ny dag imorgon.
Lägrets schema kan man utan och innan. På måndag är det traditionsenlig damvolleyboll och hellensk mångkamp. Man har genom åren gått från den ena aktiviteten till den andra. Samlat medaljer. Valör har skiftat men det är inget jag bryr mig om eftersom det är själva aktiviteten som är rolig i sig. Att idrotta tillsammans dagarna i ända. Visserligen har aktiviteterna för egen del minskat sen barnen kom men några tävlingar och gympapass eller löparrundor har man klämt in mellan matlagning på stormkök och disk utomhus i specialtillverkade diskställ. Ni ska bara veta vad trevligt det kan vara att stå och diska tillsammans med andra frisksportvänner.
I år är det i Hallsberg. Alla i min familj är där utom vi. Jonas , Oscar och Daniel med sina familjer. Pappa är där med Marita. Mamma är där. Men inte vi. Det är enda tillfället på ett helt år som vi syskon och föräldrar ses alla samtidigt under flera dagar. Att få lite vardag tillsammans. Att kusinerna kan umgås mer än bara någon helg per år. Det är så lätt att ta det för givet att få träffa sina syskon och syskonbarn. Men det är inte så lätt när man är många och utspridda i Uppsala, Julita, Mariestad, Motala och Nyköping. Vi är alla totalt 22 personer. Då är lägret ett väldigt bra tillfälle att ses på. När finns nästa möjlighet??
Under sista åren har jag dock tagit det lite för givet och gnällt lite på att det är lite jobbigt att bo i tält med små barn när det är kallt och regnigt (det är ju ofta det här i Sverige v.28). Men att sitta här hemma i soffan när de andra sitter och dricker te under kvällshimlen, ja då känns det annorlunda. Just nu skiter jag i om lägerplatsen inte är optimal för just oss. Jag skiter i om det är lite geggigt av regn, eller lite kalla nätter. Jag skiter i om jag inte hinner vara med på alla de aktiviteter jag egentligen hade velat. Jag saknar ju atmosfären. Jag saknar vännerna/bekanta som man faktiskt bara ser en gång om året (nu var det två år sen sist). Vänner/bekanta man bara har där. Sådana som man inte har kontakt med i sitt vardagliga liv men som funnits på lägret under ungefär 33 år. År ut och år in. Samtalen är lätta. Det var som igår fast det var ett år sen sist. Just nu i år är det dock några av mina närmaste vänner som inte kommer att vara där av andra orsaker. Det känns lite lättare kanske. Dem träffar jag ju ändå övriga tider på året som tur är (även om jag gärna träffat Lena och Johan mycket oftare än vad vi får till). Frågan är dock: hade jag mått bra av att vara på lägret i år så som situationen är just nu? Hade jag velat visa min sjukdom? Skulle jag orka? Orka emotionellt? Hade jag pallat med tempot? Det är inte så lätt att komma undan för vila. Det krävs ändå rätt mycket.
Så, nu har jag fått skriva av mig lite. Säkert tappat ett par hekto vätska i form av tårar. Illamåendemedicinen börjar hjälpa en smula. Dags att ta hand om sin kropp och gå och lägga sig. Har imorgon bokat in en ridtur med en tjej som har häst i stallet. Kanske avbokar jag, kanske inte. Det är en ny dag imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar