hoppfullt?

Lund igen. 7:e behandlingen. Kom igång tidigare idag än vad vi gjort förut vilket också innebär att vi kommer hem tidigare på onsdag.
Sista dagarna har jag känt mig svullen. Men det hör till behandlingen. Kortisonet och värmen gör också att jag ökat några kilo i vikt.

Träffat vår expertläkare idag. Han är den mest erfarne och kunnigaste Sverige har gällande sarkom. Mina röntgensvar har visat positivt resultat. Tumörerna krympt rejält. Operation kan vara möjlig nu och det är vad läkaren kommer att föreslå på konferensen. Men det är inte så lätt det här ska ni veta. Man kan inte köra på med fler behandlingar av den typ jag får mer än nio gånger. Hjärtat kan ta allt för stort stryk och det kan vara jättefarligt. Dessutom kan cancercellerna bli resistenta mot cytostatikan så det gäller att sluta innan dess. I mitt fall är det inte kanske just storleken på tumörerna som gör det tveksamt för operation, utan läget. Den övre tumören verkar avgränsad och relativt lätt att ta bort men den nedre ligger väldigt nära urinblåsan vilket gör det lurigt. Sarkom måste opereras med god marginal. Det går inte att bara skära av i kanten. Hur det ser ut för mig och hur mycket de måste ta bort av ex tarmar o urinblåsa vet man inte förrän vid själva ingreppet. Det är ingen mening heller att operera om man inte är säker på att få bort allt för då kan cellerna triggas och växa enormt snabbt. Det är högst troligt att det blir operation efter behandling åtta OM inget oförutsett händer. T ex infektion eller att tumörerna börjar växa igen eller andra biverkningar.

För första gången har han vågat sig på en framtida prognos och den ser god ut. Jag har goda chanser att överleva cancern. Över 50%. För mig känns den siffran åt skogen för låg. Men den kanske är högre men att han inte vågar säga mer. Vilken tur att jag svarat så bra på behandlingarna för annars hade det varit ännu sämre.

Ibland glömmer jag bort att jag är så sjuk. Man kanske gör det rent försvarsmässigt för vem orkar gå och tänka ett dödshot dagarna i ända. Men det är svårt att förstå att det är så farligt. Huvudsaken är att jag överlever och då får man kanske gå med stomipåse resten av livet, men det får det förstås vara värt. En urinblåsa måste väl också gå att fixa, eller???

Kroppen tar mer och mer stryk för varje behandling. Det känns. Kanske inte syns utåt men jag känner mig sliten. Och värre lär det bli. Jag är dessutom rädd för att bli sjuk. Vill inte dra på mig nån infektion som gör att behandlingsförloppet fördröjs. Ska akta mig för folksamlingar och allmänna toaletter.

Nu är ögonlocken tunga och illamåendet ligger på. Dags att vila.