fotont

När man äntligen har kommit hem och tror att det bara ska gå framåt så går man och får ont i foten. Den främre delen av foten. Kan inte sätta ner foten och stödja på den. Det strålar och spänner i foten när den ändrar läge. Igår fick jag låna kryckor så nu kan jag i alla fall röra på mig här hemma.

Min läkare genom rådgivningsteamet (min personliga kontakt med sjukhuset) kom idag och tittade närmare på foten men blev inte klok på vad det kunde vara som orsakade smärtan. Det är märkligt att det går igenom all den smärtlindring jag äter också. Jag fick en remiss till röntgen så i eftermiddags åkte jag och min mamma dit. Efter röntgen fick vi sätta oss i akutväntrummet för att vänta på ortoped. Efter dryga två timmar i det väntrummet fick vi komma in och veta att de inte kunde se något annorlunda på röntgen men att det för den delen inte försäkrade att det inte fanns någon liten spricka där. Eftersom jag var på akuten ville de inte gå vidare med diagnos utan de var nöjda med att det inte var något akut.

Jaha, förstår för det första inte varför jag skulle till akuten och ta upp plats och tid. Kunde jag inte få träffa en läkare på ortopedavdelningen istället. Men det är väl så när man inte är inlagd på en avdelning tror jag.

Så nu står jag här med en riktigt öm fot utan att veta varför och vad. Hade jag inte precis gjort den här stora operationen hade det kanske inte varit så märkvärdigt men med tanke på att det är samma ben som jag haft så ont i tidigare och att jag fått blodförtunnande sprutor är det klart att jag blir lite orolig. Däremot är jag så fasligt trött på mitt gnällande över krämpor här och där. Jag är fasligt trött på att vara beroende av andra, av att inte klara mig själv. Jag vill ju bli mamma på riktigt igen. Inte bara ligga stilla och inte kunna fixa mat och dona med tvätten. Jag vill kunna lämna och hämta på skola och dagis, vill kunna gå ut med hunden på promenad. Jag vill vara färdig med sjukdomar och mediciner. Jag hoppas att jag slipper skriva mer om krämpor...