tre scenarier

Hittills vet vi inte inget från datortomografin. Vi har inte ringt och tjatat och ingen har heller ringt oss. Vi får ju veta imorn. Det som skrämmer mig lite är att jag sedan förra behandlingen till och från har lite ont. Inte ont så att det påverkar mig, men jag känner av det. Undrar hur ont det skulle göra om jag inte hade all smärtlindring i kroppen? Varför känns det? Växer? Dör? Jag vet inte hur tumörer funkar så jag hoppas vi får positiva svar imorgon. Vi vill också gärna ha en lite längre framtidsprognos. Ingen har sagt något om någon framtid alls. Varken bu eller bä, utan jobbar utifrån här och nu. Klokt, men visst vill vi veta. Jag tänker mig detta:
1. Tumörerna minskar så pass att de kan opereras eller strålas bort. Därefter efterkontroller och nästa sommar är detta år till historia och livet rullar på och jag är "friskförklarad" men jag får gå på regelbundna kontroller.
2. Tumörerna minskar inte tillräckligt bra och ny typ av cytostatika får sättas in.
3. Tumörerna hålls i schack av cytostatika men ökar i storlek eller blossar upp så fort de får chansen eller till och med sprider sig till andra delar av kroppen (not good alltså).

Helt vansinnigt att spekulera i detta men att vänta är olidligt och precis som i början av sjukdomen när vi bara väntade och väntade kände vi samma sak. Då börjar man spekulera och skapa egna teorier. Däremot har jag inte börjat googla på det igen...eftersom det inte går att hitta någon med liknande sjukdom....

Ju mindre biverkningar jag har desto mer tid och energi verkar då finnas till oro och sorg. Med katetrar och annat "skit" så fokuserar man så mycket på det att man glömmer "det stora". Det är även svårare att kontrollera sig. Jag kan knappt gå med barnvagn och hund ute i samhället utan att vara rädd att någon ser mig. Känner att jag lika gärna kan gå med en stor skylt som det står "CANCER" på. Värst är att möta de som jag känner till lite grann, eller som man vet vilka det är men inte har någon relation till. Då vill jag bort. Kan inte heller låta bli att vara avundsjuk på alla "vanliga" familjer, som inte behöver gå igenom det som vi gör. Men frågan är om det finns någon helt vanlig familj. Har inte alla sina problem, större än andra ibland. Sånt som inte syns på ytan. Sånt som går att gömma.

Nä, nu måste jag packa...imorgon bär det av till Lund. Min mor har kommit för att åter ta hand om barnen, Molle är skjutsad till Lotta för att vara där några dagar och bilen står åter på verkstaden...