Upp o ner

Bra stunder, ja till och med toppenstunder, blandas med bottenstunder. Har upplevt båda sista dygnen. I kväll har jag känt mig starkt påmind av min sjukdom, inte av smärta utan mentalt. Även fast jag pratar mycket om cancern med vänner och bekanta så är det ändå som att den inte riktigt finns där - som om man pratar om något långt borta. Jag har vant mig vid att prata om den, öppet och glatt. Men jag tror ändå inte riktigt på det jag säger. Och så ibland så bara fattar jag hur jävla sjuk jag är. Hittar på att göra saker för att  slippa tänka, för att tränga bort den där panikkänslan över att inte veta ett endaste skit om min framtid. Jag är ju duktig på att fokusera mina tankar på rätt saker men ibland kan jag inte styra omgivningens påverkan på mig.

Nu är det bara en dag kvar och sen börjar vi om igen i det lilla ekorrhjulet.